Jag avskyr, verkligen avskyr att vara ovän med någon. Och jag kan fortfarande framkalla den obehagskänslan, det illamåndet jag kunde känna som liten i skolan när vi flickor i klassen av en anledning, lika oklar nu som då, kom i luven på varandra. Mitt kroppsminne hittar lätt igen den där för mig, lite typiska “mellanstadieångesten” jag fick när jag ställde min röda cykel i skolans cykelställ och när de vanliga tjejkompisarna inte kom och mötte som de brukade.
Jag hatade den vassa, obönhörliga känslan av att vara utfrusen utan att egentligen förstå varför. Då ville jag bara sätta mig på cykeln och fara hem igen och aldrig komma tillbaka till skolan och vara ovän med någon och känna den där svidande kylan i maggropen på nytt.
Jag hade annars inte svårt att få kamrater, men trivdes bäst med ett fåtal som jag tyckte om och kunde lita på. Men ibland kan barn vara utstuderat grymma, och särskilt flickor upplevde jag, och då som ett grymt nöje liksom framkalla ovänskap och splittring, kanske för att ta tempen på sin populäritet och ställning i gruppen.
Jag kände redan då att jag inte var rustad för att klara av bråk och elakheter, att jag var oskyddad från början för jag tog det för djupt och personligt och fick liksom kstastrofkänslor. Och jag såg viss med fasa på min framtid som vuxen och på den världens konflikter och jag kände att jag nog saknade ett och annat redskap i min lilla verktygslåda, och att den bristen förmodligen skulle få en viss betydelse för mig. Jag var helt enkelt för blödig och sårbar.
Och den förutsägelsen skulle visa sig stämma rätt så bra… För under alla år som vuxen har jag aktat mig noga för alla former av ovänskap och tagit avstånd från alla arenor där bråk kan visa sig. Och istället har jag bildat en reaktionsbildning genom att utifrån något slags “moder Theresa – komplex” alltid försöka vara vän med alla, och göra omgivningen glad, som en inhyrd clown… vilket ju är en ren omöjlighet och ganska onödigt ibland.
Jag har nog banne mig både allergi och fobi mot när människor är eller blir ledsna, och har svårt att se när någon blir utfrusen eller exkluderad. Särskilt på det där särskilt otäcka subtila, utstuderade vuxenviset. DÅ kan jag inte låta bli att ingripa och komma till räddning i en självpåtagen roll som någon slags akutinkallad sällskaps – och samtalspartner. Och förstås, är det där gamla såriga, inte helt läkta skolgårdstraumat som spökar då igen… för barnet i oss ligger inte så djupt i känslominnet.
Och än i dag så jobbar jag på min gamla omläxa. Den där som för nog hundrade gången säger mig att man inte KAN vara vän med alla – det är inte nödvändigt och framför allt inte MÖJLIGT…! Det kan rimligen inte säga “KLICK” mellan alla människor, ibland kan ett möte stanna vid bara en artig “NICK” och inget mer. Och då och då blir det faktiskt så stora mellanmänskliga energikrockar att klicket uteblir och ersätts av ett tydligt men outtalat “STICK! ” och då får man bara gilla det läget och acceptera det dom det faktiskt är, och inte fastna i den naiva tron att “det är mig det är fel på – mitt fel…”
Jag har kloka barn och en pragmastisk, lite mer osentimental make som ibland påminner mig om den här karaktärsbristen och det är bra! För vem orkar i det långa loppet vara krockkudde och stötdämpare där ute i livets villervalla haha…?
