Den sympatiska teorin att allt som lever och andas hör i hop också i en andlig dimension har numera oväntat stöd från vetenskapens fysiker och biologer, och det är sannerligen en upplysning att ta tillvara och tacka för! Och det välsignade ljuset visar på den för mig ovedersägliga sanning att det jag gör, eller försummar att göra i mitt dagliga liv det FÅR ALLTID nån form av konsekvens för det levande i min omgivning, och de värderingar och etiska/moraliska ställningstagande som jag gör praktik av de påverkar inte bara min egen utveckling utan högst sannolikt, också mina medlevares.
Det finns stunder i livet som man särskilt kommer ihåg för att de är förknippade med starka, nästan övertydliga insikter om hur viktiga, allmängiltiga saker hänger ihop och hur det kan bli om det blir störningar i det här och hur det kan återverka om det inte funkar. Jag vill berätta om ett sånt tillfälle från mitt liv.
Jag minns det som ett av de allra första besöken i kyrkan som vår klass i skolan gjorde, och det känns som smått magiskt så här i efterhand. Det var så otroligt vackert där i vår vitkalkade kyrka i mitt småländska gamla Målilla. Och när jag hörde prästens berättelser om Jesu liv och om hans goda gärningar och inför hans mod att alltid bekämpa det onda och ta de svagas parti, så kunde jag då känna hopp inför det liv jag hade framför mig.
Men för varje gång som jag kom till kyrkan igen med ojämna mellanrum, så började jag ifrågasätta det att kyrkan trots sin storslagenhet och sitt fina kärleksbudskap var lite som en isolerad del från det samhälle där alla problem med ensamma och ledsna, utstötta och fattiga missförstödda människor faktiskt fanns…
Det här blev något av en inre konflikt för mig för jag kände så starkt redan då en motvilja inför att vissa människor inte nåddes av det här kärleksbudskapet. Och att de som verkligen hade behövt få höra om den allomfattande villkorslösa gudskärleken, ut till den kalla verkligheten hördes inte prästens välvilliga röst – dit nådde inte kyrkan…
Och jag tänkte att det nog var många som behövde den här trösten men som kände att de inte riktigt hörde hemma i kyrkorummet, att de inte var riktigt “rumsrena” och därför heller inte vågade sig dit, för de kände ingen SAMHÖRIGHET… Och då kände jag att det fanns ett kallt tomrum bland människorna, och att vissa blev ihågkomna bara med ord men inte med de praktiska gärningar som de så väl behövde. Och då jag önskade för världen en Jesusfigur som handfast fanns för människor där ute i den riktiga verkligheten…!
Jag skulle så gärna, postumt i dag, vilja ge alla de marginaliserade människorna från min barndom, ljuset och glädjen av att vi alla oavsett allt annat, är barn av samma energi – och – ljusflöde och att vi är sammanflätade i varandra och i varandras livsöden!
Fast det vet de förstås numera där de är… Och kanske är det naivt att tro att den vissheten skulle ha gjort det lättare för den tidens olycksbarn att våga be om hjälp och stöd från den stora empatiska mellanmänskliga famnen och få känna varm gemenskap, men jag väljer att tro det.
Den här bristen på samhörighet som jag såg och vände mig från förstärktes av det att jag som barn i skolan började upptäcka och förstå att det fanns så många olika religioner och kyrkor, och att de ofta hade uppenbart svårt att enas kring samma gudsfundament och hade olika tolkningar kring samma religion. Det där fick jag inte ihop då och jag får inte ihop det nu heller.
Därför blev jag så hjärtans glad när jag stötte på TEOSOFIN den visdomsreligion som existerat sen urminnes tider. En oändlig princip som utgör själva orsaken till ALLT som en gång varit och kommer att vara. Den sanna guddom som förenar allt i universum och alla religioner och som vi alla är en stråle av. Det är en sån sympatisk tanke tycker jag!
Jag tyckte redan som barn illa om den intolerans och dubbelmoral och som tyvärr då och visade sig bland kyrkofolk och andra trossamfund, och jag tycker lika illa om det i dag. Och det här fenomenet är naturligtvis inte konstigare än att den kyrkliga, religiösa världen och dess människor också den är en direkt spegling av den större världen och dess människor utanför. Och vi förmår inte alltid vilka vi är eller vill vara konsekventa eller göra praktik av våra övertygelser. MEN, jag vill också ha sagt att det också finns SÅ många goda krafter och äkta kärleksfulla människor bland världens kyrkors folk!
Nu som vuxen och många decennier senare ser jag tydligt det som vi så väldigt ofta av bristande insikt bortser från i nästan alla sammanhang. Nämligen att vi människor, som jag tror, rent energimässigt och på ett djupare plan hör ihop med allt annat levande omkring oss. Och om man verkligen tar till sig den tanken och förstår vad det innebär, och det att hur vi lever och hur stort vårt inkännande med människor och med andra levande varelser är, alltid i någon mening får konsekvenser inte bara för vår egen del utan för allt det andra som lever och andas omkring oss.
Den här vissheten gjorde skillnad i mitt liv och en hel del frågetecken som jag haft rätades ut, men också nya, förmodligen ganska nyttiga undringar och reflektioner väcktes i mig.
Vi är ALLA barn av samma ursprung, komna från samma energi – och – ljuskälla, och våra val – och – bortval får alltid konsekvenser och sätter spår och avtryck för allt det andra omkring oss dessutom för evig tid i det universella tideräkningens betydelse!
Och jag tror att det är när vi är separerade och avlägsnar oss från det här stora övergripande energiflödet där vi har vår gemensamma hemhörighet, som vi genom MOTSATSEN TILlL TILLHÖRIGHET tappar det som bevarar och skapar ny fred omkring oss i stort som smått, för vem vill slå på sin FAMILJ – på dem som vi tillhör också i det stora sammanhanget…?
Och det är när vi är sociala “öar” och i den onödiga rädslan över att förlora individualitet och särart som vi skapar “sjöar” av tårar och hav av ofred mellan oss…!
