Vem har inte märkt att nästan allt, människor och skeenden, och framför allt livet och själva tiden, numera springer fram?
Vi lever i ” high – speed – samhället” och tillvaron kommer inte längre till oss i lagom stora, fasta portioner, utan har liksom bytt konsistens och sprutar nu fram och verkar inte längre ta nån vila.
Våra livsstilar har naturligtvis påverkats av den här ganska genomgripande förändringen, och eftersom människan tycks vara tämligen anpassbar så har vi så uppenbart vant oss vid den här nästan oavbrutna stressen, jakten på nya scenarier och upplevelser och att det alltid finns nåt nytt, bättre och mer angeläget runt nästa hörn.
Det mesta omkring oss har blivit mer och fler, och ett nästan oändligt utbud av t.ex varor, tjänster och aktiviteter gör att vi ständigt ställs in för så många valmöjligheter, vilket förstås… också äter sin bit av tidens redan hårt naggade kaka.
Men som sagt, vi har redan anpassat oss, för den här livsstilen ingår ju numera i våra jobb och i våra privatliv. Och därför förväntas vi ha koll på det mesta och helst inte gnälla eller beklaga oss. För vi ska också vara starka och osårbara, och gärna ha ordet PERFEKT inristat i pannan…
För vi vill ju vara som alla andra, och absolut inte vara sämre… inte sakta ner farten, och för allt i världen hänga med i den här allt konstigare samhällscirkusen, där ingen vill vara den som INTE orkar eller tycker att det snurrar på för fort.
Naturligtvis… och det förstår väl vem som helst, så betalar vi ett pris för det turbosamhällets framfart, för det är långt ifrån gratis och att få vara med i den här cirkusen! Och det priset är förmodligen bra mycket högre än vi i realtid ens kan ana eller omfatta med vårt förstånd .. och skadorna som det för med sig kan vi nog inte överblicka nu, men det kommer sannolikt att visa sig långt senare… i en ganska oviss framtid.
I en samhällskultur där yta och det snabba utbytbara är NORM händer det naturligtvis en hel del med oss själva vad gäller värderingar och synsätt. Och inte minst gäller det människosynen och vårt förhållande till de eviga frågorna om liv och död, och om hur vi använder tiden där emellan…
Och när det mesta kan ersättas och uppgraderas till en nyare och bättre modell, så får det, tror jag, ju också effekter på hur vi lever i och sköter våra relationer. Det är naturligtvis ingen slump att vi lever i ” i de ständiga uppbrottens tid” där mycket vill ha mer och där kvantitet smäller högre än kvalitet och varaktighet, också när det gäller våra relationer.
Kanske har vi då av naturliga orsaker också blivit sämre på att förstå det viktiga i att vårda, värdera och vara rädda om varandra och har blivit mer otåliga? Möjligen för att vi inte längre har tiden och därför samma närvaro i tanken, inte med samma lätthet, ser värdet i det varaktiga, längre perspektivet…?
Kanske för att vi av tidsandan är lurade att tro att det mesta och det viktigaste av allt… våra relationer, kan bytas ut precis som våra trädgårdsmöbler, bilen eller vår mobiltelefon när de blivit lite rostiga och nötta, fast de kanske skulle kunna plåstras om och räddas på nytt…? Det här låter ju bara inte riktigt klokt, men det tror jag kan blir en förutsägbar följd i ett utpräglat konsumtionssamhälle, och det tål verkligen att tänkas på tycker jag.
Lösningen på det här tror jag inte är att gå in i nån slags moralpanik, utan att vi faktiskt tar oss lite mer tid att fundera över vad som EGENTLIGEN är viktigt i våra liv och vilket värde vi är beredda att lägga i våra relationer, plus… att kanske ställa oss själva lite… närmare de eviga frågorna kring själva meningen med tillvaron och livets faktiska ändlighet.
Men mest av allt tänker jag på och ömmar för alla de barn och djur faktiskt (vi glömmer ofta våra djur i de här sammanhangen…) som jag tror inte sällan tar skada av vuxenvärldens ständiga uppbrott på olika sätt. För våra husdjur är vi en oerhört betydelsefull del av flocken som dom, liksom vi, tidigt anknyter till och investerar massor av känslor och lojaliteter i. Och vi ska komma ihåg att djur också… har känslor och kan känna sorg och ledsnad precis som vi!
Och så barnen… som ju är så otroligt beroende av oss vuxna, och av kontinuitet, beständighet och trygghet, för att själva vara och senare kunna förbli, hela och trygga vuxna som kan ge detsamma till SINA barn och till sin omvärld.
Det här tror jag att vi vuxna utifrån våra egon ganska ofta bortser ifrån när vi befinner oss i ett uppbrott – mitt i ett känslomässigt kaos. Självklart måste en relation brytas när det finns anledning och när barn faktiskt mår dåligt, det är naturligtvis viktigt!
Men då bör vi agera osjälviskt och moget och ta hänsyn till barnens utsatthet, och med medvetenhet om barnens lojaliteter och känslor för båda föräldrarna, som annars kan bli svåra och smärtsamma konflikter för ett barn vid separationer.
Jag är själv skilsmässobarn och har barn som också är det så jag vet lite vad jag talar om. Och jag tänker fortsätta värna om de som är svaga och utsatta och som inte får sin röst hörd, och jag tänker att vi nog oftare borde ställa oss frågan:
Vad händer med våra barn och våra djur deras små hjärtan i de ständiga uppbrottens tid…?
