Barn har en sorglig benägenhet att ta på sig skuld och figurerar inte sällan som stötdämpare och små konfliktlösare i familjer där allt annat än ordning och harmoni råder…
Det här har nog som jag tror sin förklaring i rubbningar av barnets oavvisliga behov av vuxenvärldens omsorger och i avsaknaden av den trygghet som är ett barns absoluta rättighet under uppväxten. Här får förstås, också, varje barns psykiska konstitution och olikheter som människa, betydelse för hur man kan leva med trygghetsbrist och fortsätta leva med skadorna av det. Och får man då inte den tryggheten,vilket så väldigt många tyvärr inte får, så tror jag att ett litet barn själv jobbar utifrån vad de kan göra för att skapa en lugn tillvaro och ställa tillrätta, och där kommer själva skuldbeläggandet in.
” Det är kanske jag som gjort fel och varit dum så mamma och pappa bråkar”…. Det här en tanke som som då kan dyka upp hos ett ett egentligen helt oskyldigt barn, och det är då som den här projektionen, och den skuldbörda som ligger hos de vuxna, blir till en växande tyngd som kan följa med ett helt liv om man inte kan se de här sambanden eller får hjälp med att definiera traumat.
Vi människor är bra på att anpassa oss och det gäller tyvärr också när det handlar om att må dåligt och i situationer och miljöer som är plågsamma och i längden outhärdliga, särskilt för ett uppväxande barn.
Och lever man tillräckligt länge i KAOS så riskerar man också att utveckla en falsk trygghetskänsla där våld, övergrepp och återkommande oro normaliseras, just för att det åtminstone är FÖRUTSÄGBART när inget annat som är normalt och fattbart, och allra minst tryggheten, är det. Det kan för ett barn ge en viss struktur för att man redan är KAOS – ANPASSAD och vet hur det ska bli, vad man kan förvänta sig och hur man ska förhålla sig för att överleva, vilket det faktiskt kan handla om i många fall. Och begrepp som ordning, struktur och förutsägbarhet, kan istället skapa MER oro och otrygghet, för man känner inte igen de tillstånden, de energierna i tillvaron. Tyvärr kan det senare också skapa flyktbeteenden där olika missbruksproblem kan bli följden.
Det här kan ofta bli till ett miljöarv som gör det omöjligt att själv kunna skapa lugna, harmoniska hållbara relationer och inte sällan fastnar man då i “två halta som stöttar varandra” – modellen med repetitiva misslyckanden och uppbrott, för det är det man känner igen och kan förhålla sig till…. Och bryter man inte det här mönstret så tenderar det att fortsatt gå i arv med samma osunda destruktiva mönster.
När de här barnen växer upp och tålmodigt fortsätter bära stora tyngder på sina ömma, såriga axlar, då har själens rop på hjälp för längesen tystats och hjärtat fortsätter gråta tysta tårar ….och det här kan jag och många andra känna igen…
Och de är många där ute bland oss alla, som vant sig vid att fortsätta avlasta sin historias människor de som bär det egentliga ansvaret men som inte haft den förmågan, den mognaden, som accepterat att själva aldrig må riktigt bra, inte känna lugn eller att kunna tycka om sig själva. Det här mönsret upprepas påverkar nästan allt i en människas liv och inte minst gäller det relationer och livsmönster där man fortsätter avlasta, avbörda andra oavsett om det är motiverat eller egentligen leder till nåt bra…
Alldeles för många betalar livslångt av på en skuld som de inte har och aldrig har haft, och alldeles för sällan ser vi det här och förstår det hos varandra. Och mycket oftare skulle vi behöva “lägga oss i” och bry oss, för det kan göra skillnad och vända ett liv i rätt riktning och till och med bryta ett destruktivt miljöarv som annars bara rullar på…
Och det FINNS hjälp och det finns hopp för alla som orättfärdigt en gång blivit självutnämnda skuldbeläggare! Och man kan faktiskt få hjälp och bli “skuldfri” och förändra sitt liv, synen på sig själv och sin historia. Och man kan göra det utan att fastna i retroaktivt hat och negativitet gentemot sin historias människor, men det kräver att man ocensurerat ser hela bilden och förstår sin bakgrund…!
Det önskar jag alla som fortfarande oskyldigt bär skuldens tyngd på sina axlar…! Min förståelse och medmänskliga kärlek till er!
