Att bekänna sig till en andlig livssyn och till medialitet och att faktiskt tro på en form av fortsättning efter livet/och liven, är ett inte alltid enkelt livsval. Det är av en orsak förstås komplext och ibland till och med komplicerat.
Särskilt i början av själva resan när man står där med nån slags illusorisk “biljett” i handen ganska osäker och lite förvirrad över det nya, stora och omvälvande som kommit in i ens liv, och inför det som egentligen känns mer som om livet valt ÅT en, än det man upplever som ett eget medvetet vägval, det är liksom så tydligt nåt STÖRRE, och det kändes riktigt högtidligt för mig.
Om det är nåt jag har lärt mig genom åren och som jag i min gröna ungdom nog inte riktigt förstod värdet av, är det, att genom att möta seriösa ifrågasättanden och ett visst mått av skepsis hos människor, så kan man bli lite klokare och faktiskt landa djupare i sig själv och sina vägval, och genom lite prestigelös självreflektion bättra på sin självkännedom.
Eftersom jag sen tidiga tonåren haft en naturlig dragning för det utomjordiska, det spirituella och så att säga, började odla det intresset så fick jag förutsägbart ibland frågor som : ” Hur kan du tro på sånt där, på det som inte kan förklaras med logik eller i jordiska termer, det är ju rena vidskepligheten…? ”
Jag hade då som ung ibland svårt att ge ett bra svar, blev ofta lite generad och hittade inte liksom inte bärighet i den argumentation som jag hade i mig och som jag egentligen inte alls hade svårt för.
Men för varje gång det hände så tänkte jag några extra varv kring min andliga bofasthet och ställde den i relation till hur en “tvivlare” i ljuset av SIN uppfattning kan se på det och hur det för vissa kan uppfattas som “vidskeplighet”. Och jag förstod då hur bra det är om man kan ha sin övertygelse klar och genomtänkt, våga stå för den i alla sammanhang och låta argument och eventuella motargument få mötas under samma lampa i ömsesidig respekt.
Ibland har jag sporadiskt haft perioder då jag inte haft samma härliga, naturliga motivation att inlemma mina andliga övningar och healing i det dagliga, och då till och med aftonbönen känts “jobbig” och nästan mekanisk, som kontakten inte varit i…som om ledningen var bruten.
Och känslan har då varit den precis motsatta till den lustfyllda, smått magiska jag annars så ofta känt och brukar känna.
Min egen teori om det, är att andlig – och – personlig utveckling är en skola där man ibland har gjort ett visst mått av kunskapsinhämtning, uppnått en viss nivå, typ avslutat ett visst antal teoretiska kurser och att läxor då behöver sjunka in och befästas. Då och då genom ren praktik, och då behöver kanske inte kontakten med andevärldens uppdragsgivare vara så aktiv och därför ligger man i perioder mera lågt. Det ser jag som en fattbar och följdriktig andlig pedagogik.
OCH, här kommer frågan från skeptikerhåll om vidskepelse in i bilden, och om att från deras synpunkt kunna “skilja agnarna från vetet” …
Och mitt klara svar på det är, att när jag på grund av mindre, naturlig motivation gör färre andliga aktiviteter – övningar, och jag känner att jag är trygg och fullt okej med det, så känner jag heller ingen oro eller ängslan för att jag inte “sköter” mig, eller att det till och med skulle slå tillbaka mot mig på nåt sätt.
Jag gör inte det för jag vet… att jag jobbar för det goda och i kärlekens tjänst, och att den andliga verksamheten är en antagligen ofattbar, superstark andlig universalkraft som är dynamisk. Och jag är säker på att den ibland görs tillgänglig för oss periodiskt och serveras i de portioner och vid de tillfällen vi behöver den för vårt absoluta bästa och för det stora närverk vi ingår i.
Jag gör inte det… av den enkla anledningen att genuin andlig utveckling och att växa i den, inte HAR något som helst med att göra med gammal vidskepelse, rädslor eller samvetskval och jag är fullständigt trygg med det! Och det är just rädslor, känslan av att man slaviskt måste tjäna någon eller något, blind och okritisk tro, och tillitsbrist som felaktigt kan tussa ihop vidskepelse och andlig tro! Och mot det ska man protestera med kraft tycker jag.
Att, däremot våga vara sunt ifrågasättande och naturligt kritisk till alla andliga och religiösa yttringar när man ser en anledning, det är vad jag kallar en LEVANDE tro vilket är den verkliga motsatsen till all vidskepelse!
