Vad är väl livet eller liven… tänker en gammal, nu lite grånad reinkarnationstroende som jag, om inte varje gång- sannolikt…en väl regisserad och för avsiktens bästa, mixad föreställning av “olika slags väder”, eller hur ?
Vissa dagar blåser det rejält runt “örona” som vi säger i småland, och då gäller det att bokstavligen hålla hårt och bestämt i hatten med båda nävarna och tro på att saker och ting går bra och slutar väl. TILLIT kallas den ibland tillkämpade övertygelsen … och den brukar vanligtvis funka för mig.
Ibland infinner sig den allmänt mer efterlängtade, och kanske… lite överskattade typen av dagar då en varm och strålande sol lyser milt och välvilligt över en och då fåglarna kvittrar så det bara dånar i öronen och allt känns bra och problemfritt.
Då är det bara att tacka och ta emot och njuta så länge det varar och påminna sig om att nästa dag KAN se annorlunda ut, att solen då kanske har en ledig dag och att det också har SIN mening i det stora hela.
När det gäller tillvarons framfart handlar mycket om att helt enkelt vara lite förutseende och “rätt klädd” – rustad på det mentala planet, när det ena eller andra händer, eller när önskescenariot inte visar sig alls och då man faktiskt kan hålla sig för skratt för att krångel och svårigheter knackar på.
Den bästa lärdomen man kan dra av det, och som jag ser det hela, är att en strålande sol och en absolut molnfri himmel inte ÄR normal – eller – idealtillståndet vare sig det gäller Varandet eller väderleken… Det håller nämligen inte i längden, får inte plats inom realismens ramar och man blir bara bortskämd, ibland onödigt dum, naiv och till och med avtrubbad, och det främjar inte heller den personliga utvecklingen.
Men för all del, jag ska inte sticka under stolen med att jag som andra har mina dagar… då jag trots en hyfsat bra social kompetens och en hel del medfödd ljus och glädje i mig och verkligen mycket att vara tacksam för, sviktar i både tillit och tilltro. Då känner jag att jag liksom bara inte orkar med tillvaron och allra minst mig själv…
Då kan tillfälligt bli som transformerad till en osäker, trött och folkskygg person, som om jag kunde… vill bygga mig en bra och trygg koja i den lugna kravlösa naturen, där bland djuren och träden i skogen. Och då vill jag tillfälligt, bara tillfälligt… få kliva ur det krävande världsliga sammanhanget och under några dagar få abdikera från ansvaret och kommandot över mig själv och slippa förväntade beteenden och min djupa känslighet för allt och alla…!
Men… lyckligtvis så har förnuftet en röst också i mig som annars då och då halvt drunknar i det emotionella havet, och som högeffektiv svamp suger åt mig känslor och “tycka synd om” från både här och där.
Och jag VET ju så väl efter värdefulla lärdomar, att livet är sitt mest effektiva och tillgängliga lärdomstempel då jag lever, verkligen LEVER, fullt ut oreserverat och ocensurerat med öppna ögon hur “väderförhållandena” än ser ut, och vilka omständigheterna än råkar vara! För ingen kommer undan, inte en enda levande varelse slipper undan någon nyans ur existens stora färgpalett…!
