Vare sig man tror på Gud och Bibeln som ett historiskt- religiöst dokument eller är icke troende och betraktar den som bara en litterär berättelse, så tycker jag det är svårt att inte fascineras av de många tänkvärda citat som den innehåller. En del av dem är mångbottnade, svåra att förstå och kräver lite extra tankejobb. Andra bibliska texter talar ett symbolspråk och i bilder direkt till både hjärta och förstånd. Och budskapen är tidlösa och ofta förvånansvärt lätta att överföra till vår tid och vårt samhälle.
I dag funderar jag lite kring kring det här bibelcitat från Markusevangeliet:
” Andra har han hjälpt sig själv kan inte hjälpa”.
Orden är de skriftlärdes och översteprästernas hånande av Jesus vid korsfästelsen.
Och jag frågar mig (inga jämförelser i övrigt hihi…) när jag ser på mitt eget liv i backspegeln, varför är det många gånger så svårt att hjälpa sig själv?
Visst är det roligt och visst känns det meningsfullt att försöka vara en hygglig människa och att efter bästa förmåga kunna ställa upp för någon annan med ett lyssnande öra eller en hjälpande hand. Och visst kan det att se bort från sig själv och sina egna behov när det närmar sig en självcentrering vara nödvändigt och bra för både kropp och psyke.
Men om man i grunden inte mår bra, har oläkta sår och obearbetade trauman, så finns också risken att man som en slags självmedicinering “startar upp en hjälpverksamhet” som ibland kan bli gränslös och öppen dygnet runt. För att det känns bra att vara snäll, bli sedd och bekräftad. Och vi är sannerligen många som har startat upp sådana här permanenta hjälpverksamheter…!
Förbluffande ofta driver vi själva utan andras hjälp det här samaritarbetet, för då kan vi också kamma hem vinsten av att klara oss själva, få vara extra duktiga…bli just sedda och få beröm.
Det här kan utvecklas till ett beroende fortsätta rulla på till det bär rakt in i den vägg som man alls inte ser, för man håller på och hjälper och hjälper… Men är det då inte bra att vara hjälpsam och snäll, det skulle vem som helst kunna undra?
Av egen erfarenhet skulle jag då svara att visst är det så, men man måste också kunna hjälpa sig själv när det faktiskt behövs. Och… kunna ta emot hjälp av andra när det är nödvändigt!
Men om man vänder ut och in på sig själv i tron att man gör livet lättare för någon annan, vilket inte sällan är en självöverskattning eller rent av en falsk föreställning, så slipper man stanna och lyssna till sitt eget illamående, ett illamående som man känner att man inte orkar se eller ta i tu med.
För vem vet vad som kan hända då…? Kanske tappar man kontrollen, mister sin identitet som “syster duktig” och kommer man då av andra att upplevas som en svag looser…? Inget av de scenarierna innebär någon riksolycka – ingen som helst katastrof, om det faktiskt skulle nudda vid att bli lite så! Utan är ofta bara egenproducerade hjärnspöken skapade av rädslor för att inte längre duga.
Det är inte farligt att minska ner på hjälpverksamheten, ta hand om sitt eget illamående och låta andra ta hand om sitt och sig själva. För Ibland behöver man faktiskt möta sig själv öga mot öga i ett allvarligt samtal. Det är ju faktiskt att ta ansvar för det livslånga arbete som det är att ta hand om sig själv med respekt och aktning. För man ska inte glömma bort att man villkorslöst redan från sitt allra första andetag, är av värde och betydelse i den här världen!
Det här inlägget, läst och uppskattat av många, är författat av mig och publicerat 2018. Och jag publicerar här en av mig redigerad repris av det.
Ann Danell 1 juni 2024.
