Att jag av fler än ett seriöst och av varandra oberoende medium under åren har fått veta att jag i mina tidigare liv verkat som medicin – och- läkekvinna med healing förmågor, det blev jag inte direkt jätteförvånad över. Och att jag i gångna tider ansågs “farlig” av en då utbrett vidskeplig allmänhet och att man inte skulle vara i kontakt med såna som jag, det kändes inte heller direkt främmande för mig.
Inte heller det att jag genomgått flera fasansfulla dödsögonblick, eftersom jag redan som barn bar på en svår och ibland överskuggande dödsskräck. Och det var som fast jag var så liten, visste vad döden verkligen innebar av separation och existentiell smärta. På ett för min ålder alltför tydligt vis, och det gav mig ofta ångest och oro. Och min mamma var nog ganska orolig för min “obarnsliga” oro för livets allvar och hon undrade säkert vad det var för fel på mig.
Jag kan inte heller avvisa tanken på det synkrona – samstämmigheten i att det funnits en Läkekvinna med en viss klarsyn i mig, och att behovet av att vilja läka, hjälpa och vägleda och ta hand om andra, inte minst i mitt jobb, har varit så centralt, så viktigt för mig i hela mitt vuxna liv och var det redan som liten lillgammal flicka.
Mot den här bakgrunden som framstår allt tydligare för mig, så ger den så energistarka, kraftfulla bilden av stugan och stadsmuren i min dröm, där jag KÄNDE att jag hade bott, en sån självklar suverän vägledning om hur ett föregående livs erfarenheter, energier och identitet kan leva kvar i en människa och utkräva jobb ur ett gammalt resttillstånd och forma en människa. Och jag kan verkligen känna att det finns en gammal, kanske mycket gammal, identitet som läkekvinna i mig och jag tycker om den känslan den är mig alls inte främmande, tvärtom…!
Jag har aldrig haft svårt i möten med människor och jag har varit omtyckt och uppskattad, men jag har också själv haft lätt för att tycka om och visa känslor, kanske ibland för lätt för mig eget allra bästa…
Men jag har då och då till min stora besvikelse, helt oavsiktligt lyckats göra en och annan person besviken, för att de i mig, i den “snälla mjuka, roliga okomplicerade Ann” också sett och upptäckt en mer allvarlig, djup och grubblande person, som också tycker om att gå in i intellektuella, ibland lite svårare tankar som utmanar och utvecklar mig, och som OCKSÅ är en del av mig. Men som vissa inte kunnat få ihop den sidan av mig med den där andra, mer okomplicerade. För att jag, som jag tror, då har stuckit ut för mycket, tagit plats och gjort mig “märkvärdig” … Vilket aldrig varit min mening! Och då har förstås Jantelagen slagit till och allt för tydligt visat sitt fula tryne. Och det… har varje gång gjort mig ledsen.
Och det här kan låta patetiskt och snudd på dramatiskt, men så långt jag kan minnas har jag faktiskt känt mig som om jag befinner mig utanför en slags symbolisk mur och att jag SKA vara där, och varken kan- vill – eller – vågar, ha fullt tillträde till en obegränsad omvärld…
Det här har skapat ett visst rebelliskt behov hos mig och även odlat en viss sund uppkäftig het. Vilket har gjort det att jag känner att jag till en viss gräns behöver vara åtminstone verbalt gränslös, så länge det tjänar ett gott syfte. Och med åren har jag blivit allt mer modig och självständig i mina uttryck och jag är fullt bekväm med det.
Jag har också, förvånats över att jag underligt nog inte sällan har tillgång till nån slags gammal tidlös kunskap, information i mig som jag till min glädje kunnat / kan använda och hjälpa och vägleda andra människor med.
Men det var inte helt okomplicerat att vara läkekvinna eller häxa i gångna tider, och det är paradoxalt nog inte helt lätt eller problemfritt i vår samtid heller…
För bakom det ligger i vår upplysta “toleranta” mångfaldens tid ännu mycket av många människor odefinierade rädslor, komplexa fördomar och ett missnöje över att vissa sticker ut och överskrider de av majoriteten hårt dragna gränser för “normalitet’ och accepterade beteenden.
Men om man vill vara den man egentligen är och är ämnad att vara, så får man bara sätta sig över det och fatta att det handlar om rädslor och social kontroll och det behöver man inte ansluta sig till om man inte vill, den friheten äger vi faktiskt alla.
Men hur som helst, och apropå min bild ur drömmen och hur starkt den faktiskt talade till mig, så tror jag att man ska stanna upp och känna in vad ett gammalt minne och en solid identitet från en kanske tidigare inkarnation fortfarande har att säga en. Och det är inte omöjligt att det kan både förklara och stärka en särskild dragning till ett visst intresseområde, eller ge ett svar på varför man upprepar både misstag och framgångar i livet, och det tycker jag är mer än bra!
