Den här dikten skrev jag 2003 under en tid då jag fick generöst med andlig inspiration från naturen.
Tidig morgon. Bara ett andetag från gryningen.
Storlom och kattuggla vilar nu i sina gröna gömslen efter nattens vaktande vaka runt hus och sjö.
Strimmor av solguld tar plats ur en isblå himmel, och en kylig morgonvind sprider höstaning över väntande jord och darrande gräs.
Som i systerskap går augusti och september fram mot typisk halvdagshetta. Brännande ger nu solen sitt allt innan sommaren bjuder sin allra sista föreställning av fullödig skönhet.
I lilla vänliga hagen betar än de ädla hästarna, troget trampar de sin matta av soltorrt gräs och blomtrötta blåklockor. Ser med stum förundran bort mot de gåtfulla människornas hastiga blickar och rastlösa rörelser.
Vildvinet vid väggen rodnar alltmer, och ringblomman ordnar sina sensommartufsiga blomblad. Ler blygt och ber ödmjukt att få vara till ännu en liten tid.
Nere vid sjön den lilla näckrosen, som tycks stå i obruten förbindelse med sin skapare. Blickar med sitt älskliga öga upp mot den trygga modersskyn.
Manshög böjer sig vassen över, som ville den skydda den lilla mot en försåtlig värld.
Den tidiga, ännu lite sköra hösten, ler milt sitt skymningsleende som nu växer för varje kväll.
Naturen får liksom bråttom att bjuda till hastiga avsked inför ljusets sorti.
Tyst hörs en sorgmodig nässelfjärils gråt. Vilar sin fuktiga kind mot en tröstande flox. Åkerns fullmogna havre bjuder upp de sina till en sista vindstämd stilla dans. Skyndar sig att njuta rörelsen innan skördens vassa kniv.
Liksom en döende människas anletsdrag under ett förunderligt ögonblick kan leva och blomstra starkt, kan också naturen leva, som mest och vackrast inför sin egen död, sin förgänglighet.
Nästan inget syns mig mer mäktigt och tillitsfullt än den natur som i höstens klara dagar går mot ett fullgjort uppdrag.
För naturen är vis och vet av urgammal vana att slutet alltid är början på något nytt – igen inom evighetens cirkel. Vet att död och liv alltid går hand i hand bland allt det som lever och andas.
