Kärleken är en superkraft att räkna med i alla lägen! Den finns där alltid i våra liv i någon form och också när vi tror att vi inte har den i våra händer, och då… när den är långt ifrån oss och vida bortom våra ögon och längtande hjärtan!
I min mammas ungdom, under efterkrigstiden när romantiken och framtidshoppet förstås spirade, spelades ofta på radion en enkel och, så kallad “trallvänlig” tidstypisk schlager med Ulla Billqvist som hette:
“Säg hur har du det med kärleken i dag”..?
En melodi som nog i dag, av oss ganska många ljudavtrubbade, musiktillvanda människor skulle uppfattas som töntig och lite gammaldags högtravande i just kärlekssammanhang. Men faktum är att det finns en del guldkorn av tidlös sanning i de här gamla schlagertexterna, om än i långt ifrån alla. Och eftersom slutet av 40- talet var min mammas ungdomstid och hon älskade dans och musik och Ulla Billqvists melodier, så fick en del av musiken på hennes begravning för några år sen bli flera av just Ulla Billqvists mer romantiska sånger. Och jag kunde verkligen känna att mamma var med oss och njöt av musiken…
Kärleken, den största av krafter… har förstås funnits och varit med lika länge som människan själv och upplevelserna av den har säkert inte förändrats särskilt mycket, men däremot naturligtvis språket och vår öppenhet med vad den här allomfattande, universella grundkraften gör med oss.
Min mamma brukade ibland sjunga den här melodin hon hade en sån fin och varm sångröst och jag minns att jag på barnets vis, tänkte en del kring det där i texten som säger:
“Säg hur har du det med kärleken i dag, älskar du mig ännu? Har väl kyssen ännu samma välbehag, brinner ännu lågan?”
Jag tror att vi kanske lite oftare skulle ställa oss den här frågan och med uppriktighet och klara ögon kolla upp hur vi faktiskt har det med just kärleken i våra liv….!
Finns den där just nu i DITT liv? Är det så att du har en längtan efter den men har svårt att hitta den i rätt person eller sammanhang, eller har du kanske med avsikt av olika skäl låtit kärleken “stå på vänt” och kanske för att du inte är redo just nu?
Är du möjligen mitt i de smärtsamma efterskalven av en upplöst relation och med båda fötterna djupt i en smärtsam kris – och – sorgereaktion? I en sån omskakande situation kan förstås alla eventuella nya “kärlekar” och vilken stormande förälskelse som helst synas fullständigt omöjlig och inte det minsta angelägen.
Det har jag själv upplevt några gånger i mitt liv och det är en förutsättning för att kunna vara kvar i den existentiella separationssvedan och bearbeta den. För att hitta den kraft som sen, när det är dags för det… leder dig in i en nyorientering, på nya vägar som visar andra riktningar i livet.
Av dem som kanske läser det här finns antagligen en och annan som just nu är lyckligt nyförälskad och befinner sig i den där härliga, supergoa bubblan av högkoncentrerad kärleksenergi, när man nästan inte behöver varken äta eller sova, bara leva på den där märkliga energin – den eufori som nyfunnen, ömsesidig fullödig kärlek levererar. Grattis till er, ni är just nu välsignade och burna av en av livets allra största mirakelkrafter!
Kanske är du en av de avundsvärda och tillhör den tyvärr, allt mindre grupp av särskilt lyckligt lottade människor som fortfarande, efter många år och ett antal decennier, fortfarande lever i en stadig, trygg och vad vi kallar lycklig relation. Där tilliten och vänskapen till varandra tillsammans med kärlekens alla nyanser och ansikten sen länge skapat ett stadigt fundament. Ett ännu större Grattis till er alla!
Jag hade gärna önskat att själv få uppleva just DET miraklet, att få leva i en bra obruten livsvarig relation, det hade passat mig. Men jag är utmärkt tacksam för den kärlek jag har och fått ha i mitt liv hittills!
Kärleken är ett av de finaste av finrum vi kan få stiga in i och har vi en gång fått ynnesten att vara där, känna och njuta och fyllas av både ett sällsamt lugn och en spännande äventyrlig pirrande känsla, då vill man förstås komma in dit igen, det ligger i sakens natur! Och i det ligger också en liten, men INTE försumbar risk att man kan bli beroende av själva kärleksruset och inte särskilt sunt börja praktisera relationsmissbruk… Just för att man vill känna förälskelsens mirakelkraft genomblåsa en gång på gång…
Kärlekskänslan är en lockelse och ibland händer det att vi får liksom nedsatt syn eller till och med blir blinda, tappar omdömet och vill tro att vi faktiskt älskar en människa, men egentligen inte gör det, men inleder trots det en relation och betraktar oss som både förälskade och i yttersta fall också…. inbillar oss att vi äntligen KOMMIT I HAMN OCH BLIVIT LYCKLIGA…!
Om jag ska sätta min diagnos på det självbedrägliga tillståndet så väljer jag att kalla det “att bli kär i själva kärleken”, och oftast av en längtan efter att slippa ensamhet och av samma blåögda, naiva begär efter tvåsamhet och sammanhang – trygghet! De som fastnat i det här dilemmat vill jag däremot inte gratulera, snarare beklaga misstaget och inspirera till omval och att att ge sig sig själva rätten till äkta kärlek och lycka, för den VERKLIGA ömsesidiga innebörd skull!
Kärleken ÄR SÅ MÄKTIG och så vist inrättad, att den som jag ser det, alls inte behöver vara konkret eller påtagligt närvarande i våra liv, hela tiden, och särskilt inte i form av man – kvinna relationer eller andra konstellationer för att vi ska vara lyckliga,”lyckade” friska eller harmoniska. För vi kan känna kärlek till så mycket och till så många andra levande varelser…! Och ibland kan en självvald ensamhet och respekten för sig själv och att tycka om sig själv oberoende av annat, ge tillräcklig mening i en människas liv för att skapa mirakulösa energier.
Kraften i kärleken omsluter oss alltid och hela tiden, och ser till att vi på olika sätt får tillgång till den kärlek vi just då behöver och serverar den i för vår utvecklings bästa, lagom portioner. Den högsta kraften vet vad den gör för att skapa våra bästa förutsättningar i det större perspektivet. Och ibland kan den välviljan till exempel vara att vi just då INTE ska leva i en relation och kanske träna oss i att avstå kärleken, avstå den distraktionen… för att kunna erövra en helt annan pusselbit som kanske fattas i vårt STORA livspussel!
Men en sak tror jag är alldeles klar och det är att KÄRLEKEN SOVER ALDRIG, TAR INTE SEMESTER OMGER OSS ALLTID OCH SVIKER OSS EGENTLIGEN ALDRIG! Fast vi i våra olyckliga stunder har skäl att tro det… Men då står den ofta på bara “på vänt”!
