Jag beundrar särskilt såna som tycks vara födda och naturbegåvade med en genuin och orubblig tacksamhet till livet ur HUR tillvaron än ser ut och gestaltar sig! Ska man spekulera så kanske denna värdefulla begåvning kanske utgår från en solid grund av trygghet och en villkorslös tillit till livet också då tillvaron och den egna personen allt annat än levererar…
Den trygghet som tycks OBEROENDE av omständigheter tror jag för min del förutsätter ett visst mått av genomgångna positiva personliga erfarenheter där man själv spelat en roll, men framför allt skapas säkert hållbar trygghet av att man klarat av och tagit sig igenom, en del svårigheter och utmaningar av olika grad med de rätta glasögonen på näsan. Och att man då på riktigt förstått att DET GÅR ATT BLI PRECIS SÅ STARK ATT MAN KAN VINNA ÖVER MÖRKER OCH ELÄNDE NÄR DET SCENARIOT LANDAR I VÅRA LIV…!
Och min teori är att en sån seger och en sån triumf över prövningar gör människor så tillitsfulla och tacksamma över att LIVET ÄR LIVET och precis lika värdefullt och heligt hur än dagarna ser ut!
Såna här personer är ofta värdefulla, osjälviska förebilder som har full tillgång till tillvarons rätta proportioner och helheter och är verkligt stadiga ljusbärare som visar på rätta vägar och vägval. De hjälper gärna andra, och gör det för att de känner att de vill betala tillbaka till livet för att de själva blivit hjälpta, stöttade eller räddade på något sätt!
Och det fina är att deras balanserade, positiva livssyn är smittsam och kan bli välsignat epidemisk bland oss andra…! Och får man nån gång i livet vara en sån här superpositiv “smittkälla” så ska man verkligen tacka alla högre makter! För ett finare uppdrag får man leta efter…
Men den rikhaltiga mänskligheten är som bekant en mix – en högst blandad kompott, av förmågor och oförmågor….
Och det finns människor som har ett helt annat och direkt motsatt sätt att förhålla sig till framgång och tacksamhet och som snarare tappar än vidgar blicken för helheten och för orsak och verkan. Och som inte alls känner att de vill jobba för en bättre upplaga av sin person eller ge av sig själva till omvärlden, då när livet levererar och när de har medvind och framgång och flyt under skorna…
För istället blir de paradoxalt nog, vad jag vill kalla “slarviga” med livet och människor, och snarare växer i egot och tycks ha glömt hur roligt det är att GE när man själv har FÅTT och ibland flerfalt belönats med livet heliga gåvor och belöningar…
Den slarvigheten är inte särskilt imponerande eller inspirerande…. men en bra iakttagelse att tänka kring och lära av…. För våra roller har alls ingen garanterad beständighet och livet kan förändras, det ligger i livets /livens natur…!
