DET DÄR MED ATT VARA I GRUNDEN SÅ OLIKA, OFTA SE SAMMA BILD MEN I NÅGON MENING HELT OLIKA SAKER, SÅ ÄR DET FÖR MIG OCH MIN LIVSKAMRAT, DET ÄR BÅDE UTMANANDE OCH LÄRORIKT, OCH KRÄVER ÖMSESIDIGT STORA MÅTT AV OSJÄVISKHET OCH PRESTIGELÖSHET

“Lika barn leker inte alltid bäst… ” Men olikheter kräver anpassning, osjälviskhet och ömsesidig förståelse.

En ödmjuk betraktelse över en realistisk bakåtblick och en mindre revidering, nu 30 år senare.  

Skriven och publicerad av mig Ann Danell.

Vi träffades när jag var mitt i livet, vi hade båda ett äktenskap bakom oss och åldersskillnaden var stor men kändes obetydlig då, och i dag 30 år senare är jag oändligt tacksam för det. Men jag känner ett visst vemod över vad år och dagar kan göra med en människa inom ramen för ett, egentligen naturligt åldrande. Ett naturligt förlopp där en större skillnad i ålder förutsägbart, naturligtvis visar sig när man befinner sig i olika faser och med skilda behov. 

Men man möts av en anledning… och det kändes från början som om livet stått och väntat på att få foga ihop två lite känsliga, på olika vis, ganska originella pusselbitar som egentligen tycktes vara omöjliga att förena. Vi hade aldrig setts förut men känslan var att vi ändå kände varandra, och en sådan start är lite av en nåd att få uppleva.

Det så roligt med mig och min man för vi är verkligen så olika som två människor rimligtvis kan vara.
Och till råga på det, så har vi helt olika bakgrund och har växt upp under så helt skilda förhållanden. Jans liv och förflutna är präglat av stabilitet och materiellt välstånd, trygghet, goda omsorger och en kärleksfull barndom där absolut inget väsentligt saknades. För mig rådde under uppväxten helt motsatta förhållanden. Men  trots det utgångsläget och med betydande skillnader i kulturell bakgrund, vill jag påstå att det  ändå kan bli bra, men inte garanterat problemfritt… i en sån här konstellation.

Men förutsättningen är förstås att man direkt bestämmer sig för att lära känna varandras sätt att se på saker och ting och söka nå förståelse för vars och ens livssyn. Så får man vara konsekvent och osjälviskt generös  inför nästa steg att kunna respektera olikheterna. Och för allt i världen… släppa eventuella dumma föreställningar om att man själv sitter på det “enda rätta och sanna” och inte tro att man nödvändigt ska kunna omvända varandra.

För när jag tänker vad jag lärt mig, och varje dag fortsätter lära av min mans lugn och eftertänksamhet, hans saklighet och hans beundransvärda förmåga att inte låta känslor dra i väg med honom, så är jag väldigt tacksam. För en ibland ostoppbar känslomänniska som jag behöver en bra broms inom räckhåll och det har jag – en levande sådan…! 
Å andra sidan så händer det faktiskt att jag blir den motor och den känsloinspiratör som maken då och då saknar, men behöver. Och den ömsesidiga hjälpen tycker jag är mer än bra faktiskt.

Men om man då, trots olikheter, ska kunna bli ett tight par tillsammans, funka bra och utan större driftstörningar, då måste man i grunden vara riktigt goda vänner, varandras bästa vill jag påstå. Och den gåvan har vi fått min Jan och jag! Men det utesluter inte att vi då och då kommer i mental – eller känslomässig otakt eller går förbi varandra i en tolkning eller i ett missförstånd, och mer ofta nu när 18 år skillnad i ålder blivit mer tydlig. Och då kan det, som för alla andra, uppstå vad min pragmatiske käre make betecknar som ett “jobbigt och obehagligt mindre bråk”. Där har jag en annan tolkning… eftersom ett sånt läge  för mig är ett alldeles naturligt andrum där det är nödvändigt att snäppa upp tonen och röstvolymen, och använda hela det sinnrikt medfödda känsloregistret för att förstärka kommunikationen.

För maken är just det inte alls lika nödvändigt utan han föredrar att man hellre löser meningsskiljaktigheter mellan människor med “behärskning”, lugn röst och inte så starka känslouttryck. Och mellan dessa, våra olika uppfattningar kan vi oftast, men inte alltid numera, mötas i en hyfsad kompromiss där vi både ger och tar. Men det här var i början något helt nytt och ganska utmanande för mig, för jag är kommen från en miljö och har ett arv där det inte är farligt med känslor…Och det är, inte oväntat… fortfarande jag som tar täten i statistiken på vem av oss som initierar ett helt vanligt ofarligt vardagsgräl som släpper in lite frisk luft i samvaron…! 

Ofta ser vi ju samma bild, samma händelser och scenerier i vardagens livsflöden, men inte sällan så lägger vi märke till helt olika saker, lägger olika vikt vid det, för vår hjärnor jobbar olika och skickar liksom därför också ut olika prioriteringsdirektiv till sinnena. Och vars och ens blick fastnar på olika detaljer, och vi bortser också från olika saker i skeenden och händelser. Jan är förresten en mästare på att lägga märke till och memorera, inte sällan viktiga detaljer, som jag missar för jag istället fastnat i en stämning, i känslor och lättare minns helhetsbilden – hela upplevelsen. Då kan jag säga att det är suveränt att vara just olika, det berikar, för då kan man verkligen hjälpa varandra och förstärka intryck och upplevelser.

Det är skillnad mellan människor och det ska det vara tycker jag. Det är lite som att vi förfogar över olika sociala filter och sökmotorer i våra hjärnor bland  våra sinnen och i våra emotionella system, som gör att vi, fast vi ser samma bild och samma verklighet, gör selektiva fokuseringar och prioriteringar av det vi upplever, och det blir sen vars och ens upplevda verklighet.

Det här är så intressant och det styrker den gamla klyschan att olikheter och mångfald berikar. Men det utmanar också, och inte alltid utan komplikationer, den egna världsbilden och bilden av att ge och ta. Men… naturen har sin gång och vi förändras i takt med ålder och behov och det är i sig en värdefull lärdom!