Jag har aldrig varit någon skönhet och har nog ofta varit onödigt kritisk och negativ till mitt eget utseende. Men alla kan inte, och behöver inte heller, vara snygga så är det bara, och med åren har jag med hjälp av den mogna kvinnans försonande blick tyckt att jag “vuxit i mitt utseende” och tycker nu mer än ett decennium efter halvsekeldagen att det faktiskt är helt okej.
Jag har alltid varit fullt på det klara med betydelsen av alla andra egenskaper, vid sidan av just utseendet, som vi har att jobba med under vår livstid/ livstider… Och utifrån just den insikten började jag tidigt att jobba, så att säga, “kompensatoriskt”…
De barn som under uppväxten inte får höra av de viktigaste människorna i sitt liv – sina föräldrar, att de är söta och fina och duger som de är, blir inte sällan tidigt, självkritiska och osäkra. Och skapar ofta sin självbild av det som de upplever som fel och brister i sitt utseende eller sätt att vara. Upplevelser som paradoxalt nog uppstår ur föräldrars egna brister och fel i sitt föräldraskap. Vilket förstås alltid har sin förklaring och ganska ofta i den egna barndomens upplevelser.
Hur som helst, så upptäckte jag som liten att jag kunde få lite uppmärksamhet och uppskattning, om än i en mindre form, om jag sa något roligt eller kanske berättade en rolig historia. Då kunde till och med min hårda och av mig ointresserade pappa ägna ett kort ögonblick åt mig och bortse från sitt ego.
Det gjorde att jag blev en liten clown med en stor beredvillighet att uppträda när som helst. Jag blev en typisk clown med det typiska allvaret och det underliggande vemod som ofta mitt i skojandet blev till en klump i halsen…
Men som ett barn som saknar uppmärksamhet tar man till det som funkar bäst, kanske helt enkelt det som ger mest kärlek…
Och tidigt lagda spår och mönster fortsätter man gärna med, på både gott och ont..
Jag har förstås fortsatt med clowneriet, vid sidan av grubblerier och skrivande. Och inte så sällan tar vi clowner ett onödigt stort socialt ansvar och tror att vi måste vara isbrytare och skrattmakare i alla sociala sammanhang, Så dumt att tro att man alltid har ansvaret för att “alla ska må bra och ingen ska känna sig utanför… “annars kanske någon blir arg på mig”. En form av vanföreställning som ofta föds ur ett dysfunktionellt hem i en barndom där tryggheten saknas.
I huvudet kan det fortfarande eka: “Om jag bara är snäll och duktig så blir jag nog lite sedd och kanske omtyckt… och älskad”.. Barnets röst finns kvar där inne som den nog gör i oss alla.
Jag är inte helt missnöjd med att liksom andra, faktiskt kunna glädja och skapa skratt och trivsel. Men ibland blir jag bara så trött på mig själv och mitt “clowneri” och tänker att nu säger jag upp det här självpåtagna, till synes livslånga slavkontraktet. Nu är jag snart pensionär och andra pigga småclowner får ta över!
Nu vill jag bara ägna mig åt att utan uppvisningar gilla mig själv , livet och läget, och bara vara Ann precis som den jag är…!
