Det jag nu ska berätta om skulle vilken läkare som helst kunna beteckna som en upplevelse av sömnparalys – nattförlamning, eller det som i folkmun brukar kallas för “maran”. Och de här hypnagoga tillstånden, som de också ses som, med koppling till hypnoseffekt och hallucinationer, är för hjärnforskningen fortfarande något av ett mysterium och man är ännu inte säker på hur man ska klassificera de här tillstånden som människor världen runt vittnar om.
Är det här då möjligen en produkt av drömmar, tankar eller något helt annat…? Eller är det direkta tilltal av universums rymder, fast i en negativ och då meningslös form…? Eller är det kanske mediala budbärare med fel frekvenser som krockar med våra och då paradoxalt skapar interferens…? Men hur som helst, så vill jag påstå att man alla fall inte ska beblanda det här med vanliga mardrömmar som sannolikt har en direkt renings – och bearbetningsfunktion och är verkligt meningsfulla och viktiga! Här är några punkter som för mig visar på skillnader mellan en mardröm och en “nattmara”.
Ett tillstånd av sömnparalys smyger sig på ett särskilt otäckt sätt in i ens medvetande mellan vakenhet och sömn. Det är intressant eftersom det är då som de flesta människor också tycks ha den bästa mottagligheten för andliga / mediala kontakter och då som de tilltalen oftast når fram.
En annan skillnad är som jag har upplevt det, att det sömnparalytiska drömsceneriet, till skillnad från vanliga drömmar och mardrömmar, oftast inte visar samma bilder med kopplingar till våra liv, vår historia eller vår vardag, och verkar sakna vanliga nattdrömmars symbolspråk. Och det är intressant och ganska uppseendeväckande.
De hypnagoga drömmarna tycks också vara helt unika för var och en. Och har för mig saknat alla igenkännbarhets -faktorer och varit dominerade av allt igenom främmande, skrämmande energier.
Men det som för mig är den verkligt typiska markören för sömnparalysen är den närmast obeskrivliga, och mycket verkliga känslan av att den så fort den närmar sig… är ren ondska och det obehagligaste av allt obehag man förut känt. Och att den framkallar en skräck bortom all annan rädsla och bara vill en illa och ont. Och ett annat kännetecken är också att hotfulla mycket starka ljud kan höras, som av fotsteg som närmar sig och eller ljudet av när en dörr öppnas. Känslan är oerhört koncentrerad och ger i stunden sammantaget en vidrigt stark känsla av att inte ha en chans att klara sig inför det ondskefulla hot som står för dörren.
Och så har jag också lagt märke till att de här drömlika illusoriska tillstånden och deras aktörer, som jag har kunnat uppfatta det, inte har lämnat efter sig något som helst tydbart budskap annat är just, bokstavligt talat en förlamande skräck och ångest och en hel del stora frågetecken…
Men kan det kanske vara så … att precis om de andliga klardrömmar och kontakter med andevärlden som vi ofta får i brytningen mellan vaka och sömn, och gärna i samma brytning mellan ljus och mörker i vargtimmarna, när vi ibland får överjordiskt vackra upplevelser av ren kärlek och godhet och i upplevelsen av all ondskas absoluta frånvaro, bara är den diametrala upplevelsen av sömnparalysens “helvete på jorden” med känslor av ren ondska och total frånvaro av kärlek, av limbo och marans permanenta tillstånd.
Och det kanske helt enkel är så att vi i de här märkliga tillstånden av medvetande , är meningen att vi mer ska titta in oss själva! Få oönskade kontakter med den del av det stora universella energifält där det kanske också finns stinkande “avstjälpningsplatser” och antagligen gigantiska” soptunnor,” av alla tiders och människors intentioner och praktik av onda gärningar mot allt det levande. Och det…för att vi i detta råa, svidande perspektiv ska förstå och inse, hur oerhört viktigt det är för oss att leva oss fram i kärlek – i ondskans alla MOTSATSER! Och istället skapa välvilliga energier och sprida det som är gott och fruktbart för oss och vår omvärld!
Innan jag berättar om det jag själv har upplevt så vill jag, med all respekt, ge några kommentarer kring den förklaringsmodell om ett rent neurofysiologiskt, förändrat medvetandetillstånd, med koppling till biokemi och nervbanor och vad det kan göra med hjärnan och återverka i form av särskilda sinnesupplevelser, som forskare hittills har kunnat enats kring. Något som jag rent naturvetenskapligt kan förstå som en tänkbar förklaring till sömnparalysens mönster och orsaker. Men forskare känner, så här långt, inte till någon nervbana som kan ge upphov till allt det som är signifikant för sömnparalytiska tillstånd.
Den ödmjukheten, att uppriktigt deklarera det, tycker jag är både sympatiskt och hoppingivande för ett större samförstånd och framtida samarbete mellan den traditionella vetenskapen och den andliga mediala upplevelsevärldens människor och mottagare. Dessutom visar den på vad all seriös forskning går ut på, nämligen det att aldrig utesluta eller förkasta utan att först ta in alla perspektiv, vittnesmål, faktorer och förekomster och pröva och utvärdera. Och ingen ska inbilla sig annat än att TRO och VETANDE kan vara kompatibla och ibland, faktiskt, kan vara en och samma sak…och behöver varandra!
En sak som jag har tänkt på är att de här upplevelserna inte heller tycks visa kulturella eller religiösa inslag, som ju ändå har starka fästen i oss, inte minst undermedvetet, och till och med som mentala arv. Vilket jag tycker skulle vara rimligt utifrån det gigantiska förråd av samlad erfarenhet som ju våra hjärnor faktiskt är. Och det styrker inte för mig, teorin om ett allt igenom förklarbart neurofysiologiskt förändrat medvetandetillstånd som ett heltäckande svar på sömnparalysens mysterium. är
Och nu ska jag berätta om mina egna upplevelser av sömnparalys och jag vill för att vara korrekt säga, att jag aldrig har ätit någon medicin med bieffekter som framkallar hallucinationer eller förvirring, och jag heller aldrig hittills, tack gode Gud, haft psykos eller psykossymtom. Däremot är jag högkänslig, vilket jag tror kan innebära en större receptivitet – mottaglighet, för just såna här tillstånd. Men… som inte ökar risken för förvrängningar eller osorterade sinnesupplevelser, tvärtom skulle jag säga…! för som HSP är man snarare expert på nyanserade känslomässiga tolkningar och går inte på det som är fejk eller overkligt, för man känner det i hela kroppen!
Innan det här hände hade jag vid några tillfällen och i olika åldrar, som jag då upplevde, vaknat av att jag var hotad av ett främmande icke synligt väsen och inte på vis i världen kunnat röra mig, tala eller meddela mig inte ens till den personen som låg vid min sida i samma säng. Jag säger “väsen”, det är det rätta ordet, för det går inte att säga att det specifikt var en människa, snarare energier och diffusa skuggor.
Men en särskild upplevelse hade ett märkligt episodiskt förlopp och utspelade sig under flera, efter varandra kommande “maror.” men inleddes med en atypiskt och lugn, helt odramatisk syn.
Första natten fick jag bara under ett supersnabbt ögonblick där jag var som klarvaken, en syn, en klar bild i mitt inre, av en ung liten, asiatisk kvinna klädd i en grön anorak och med huvan uppdragen som stod framför utespisen på vår terrass en bit från vårt sovrumsfönster. Och hon säger, bortvänd från mig: “Jag har sökt dig men du har inte varit hemma”.
Nästa natt blev jag plötsligt helt vaken efter att först slumrat in,och blev då fullt och klart och i varje cell av mig, “jordförankrat” medveten om att något livshotande fanns i min och min familjs omedelbar närhet, och att det var skarpt läge… Inne i huvudet såg jag , men framför allt kände jag tydlighet… att några varelser fanns längs väggen på andra sidan av vårt hus och bara en bit i från vårt sovrumsfönster. Och jag bara visste, intuitivt att de var flera, och ganska många. Jag blev paralyserad av rädsla och försökte väcka min man men kunde inte röra mina armar och jag var helt stum och kände för ett ögonblick att hotet hade tagit sig närmare och på väg in. Men då var det plötsligt som ett välsignat lugn omslöt mig och rummet och jag visste igen… på det där intuitiva sättet, att de onda varelserna inte tänkta ta sig vidare och skulle hålla sig undan, tills vidare. Precis så kände jag, och jag visste också att de skulle komma igen och avancera…och det hela var vidrigt!
Ytterligare två nätter hände samma sak, skräcken stegrades för varje gång och jag kände i hela mig att de ondsinta varelserna tog sig närmare och närmade sig vår terrass och in genom dörren, och natten före själva konfrontationen visste jag att de fanns i vår hall utanför. Det var en skräck som bara jag kunde känna och erfara eftersom jag var sömnparalyserad och inte kunde röra mig eller kommunicera med min man, som inte alls kände av det här. Men min yngste son har där emot haft liknande upplevelser.
Den sista episoden och natten kulminerade efter samma händelseförlopp, med att jag hur tydligt som helst kände att jag blev kastad upp och ner i min säng av skugglika varelser med djävulska energier, men omöjliga att identifiera som något slag. jag kände bara att jag typ, skulle gå min oundvikliga död till mötes för jag var totalt och maktlöst utom all kontroll, av allt…
Men så bara avtog skeendet och energierna försvann och jag var bara så där plötsligt och oförklarligt lugn igen… Det var underbart och som att bli räddad från att ha varit långvarig strandsatt ensam, på en karg och öde ö…! Och jag var glad över att hela tiden haft min mans fulla stöd och tro på vad jag upplevt.
Såna här “maror” och upplevelser var väl kända i västerländsk folktradition fram till för tre – fyrahundra år sen, och förmodligen är det så enkelt att vi aldrig haft en klar aning om att det här har kunnat ske. Vi har raderat kunskapen om de här upplevelserna från den kulturella repertoaren. Och samtidigt så har det här fortsatt att hända människor och det är en social kontroll på en imponerande nivå, måste man ändå säga…!
Jag ser med spänning fram emot vad den andliga mediala bekännelse -tron i en bra korsbefruktning med neurofysiologin kan komma fram till, och som förhoppningsvis kan vidga människor blick på metafysiska upplevelser hur de än ser ut och upplevs…!
