Mamma, dig sätter jag först i dag, för utan DIG inget JAG. Det var med dig allting började, för du födde mig och gav mig livet, tack för det!
Tänka sig, att i dag är det den 12: e maj – en dag som faktiskt råkar vara min födelsedag! Och i år har jag roat mig och oroat mig, skrattat och gråtit, tänkt och känt, och förstås gjort en hel del annat, i hela 66 år! Det tycker jag är lika fantastiskt som ofattbart! För allt det där hos mig som INTE är utsidan, i det inre av mig, där jag har alla mina hittills genomlevda åldrar samlade och kvar, där kan jag precis när som helst göra ett neddyk, och vända och ändra på siffrorna och fånga känslan från när jag var 46, 14, 25, 40 eller 55 och till och med 7 år!
Det är alls ingen omöjlighet med hjälp av gamla stämningar i olika kulörter som brukar ligga allra närmast och är lättast att nå i det här gamla förrådet… Och det här helt oberoende av min biologiska ålder eller den förändring som åren har gjort med det yttre, mitt ansikte och kropp.
Det är det som känns så märkligt när man blir äldre, att sinnesupplevelserna och alla känslor är nära nog oförändrade men av naturliga skäl i total osynk med det yttre. Men att ha kvar passerade och redan genomlevda dagars energier i sitt hjärta och att ibland, under några nära nog magiska ögonblick, kunna hålla dem i sin hand och få njuta kära minnen igen, det är en verklig gåva och livets efterrätt i verklig paradform!
Det är roligt och underbart att få leva, hänga kvar och fira födelsedag och jag är så tacksam för varje gång det händer! Men jag har så ofta under alla år och åldrar hittills och hur livet än sett ut för mig, alltid känt mig som jag inte hör hemma på den här jorden, och som om jag egentligen inte passar in? Och kanske låter det patetisk, när jag säger att jag liksom saknar “hemhörighet” i tillvaron, lite som att stå utanför själva livsrummet med näsan mot ett ogenomträngligt pansarglas… Jag har så många gånger stått vid den dörren och funnit att jag saknar nyckeln… och jag har inte tappat den, jag har bara aldrig haft den i min hand…!
Det här kan låta teatraliskt och lite överdrivet, men jag kan banne mig, liksom inte uttrycka det på nåt annat sätt. Det här är inget som jag koketterar med för att göra mig intressant eller märkvärdig, det vill jag ha sagt. Det är bara så här jag känner och har känt sen jag var liten flicka, faktiskt. Och jag har alltid undrat varför?
Alldeles säkert finns det väldigt många fler människor som också har den här märkliga känslan av att befinna sig lite vid sidan av det vanliga sammanhanget i ett oönskat utanförskap, och jag känner med dem. De flesta andra tycks spela sina livsroller mer naturligt och lätt, och det kan jag beundra och lite grann avundas faktiskt. Själv snubblar jag ofta över hinder av vemod, grubbel och osäkerhet och känslor av förlust.
En egendomlig känsla av saknad över nåt som jag inte vet att jag någonsin har ägt eller förfogat över…men som ändå har lämnat ett kännbart tomrum efter sig. Det är som en sorg över nåt jag bara kan ana, nån sällsynt gång förnimma, men aldrig har sett. Och i någon mån kan det liknas vid att tala ett annat språk än det som de allra flesta behärskar och förstår.
Lite som att inte ha hela den kompletta standardmodellen av livets verktygslåda, vilket gör att man många gånger står där och kliar sig i huvudet inför tillvarons mysterier och underligheter. Men det här har lyckligtvis aldrig, hittills kunnat hindra mig från att ha roligt, kunna skratta åt det mesta, eller se det ljusa i tillvaron! Livets humorsida och kärleken till min familj, mina barn och barnbarnen, till människor och djur och till naturen har alltid varit min bästa livlina.
Men det är inte bara hindrande och dåligt att känna sig vilsen och lite utanför i världen, att alltid ha ena foten i utanförskapets marker, för som Karin Boye säger i sin dikt,”Du ska tacka”: ” Du får söka din tillflykt lite längre in”. Man får bara jobba lite extra på att hitta de rätta vägarna i tillvaron, ibland snubblar man, men reser sig igen och det kräver en del ansträngning i samvaron med andra,av det lär man sig en del och det får väl ändå betraktas som ett plusvärde.
Och så en sak till: Brist på inre hemhörighet ger ofta en bra förståelse för andra som av olika skäl också upplever att de inte passar in eller platsar i den här världen.
Säger en nybliven 66 -åring som är glad, stolt och tacksam över sin ålder och mognad, och över de spår som livet i både mitt inre och yttre har lämnat!
Så blev du men du är med jag tänker likt dej ofta , Vi var så nära när allt pågick me d vänner ,familj och livet!! Saknar den tiden men fina minnen ! Jag är ensam nu som du vet då blir det mycket tankar. Kram vi fortsätter trots 66 år !
Jag är så tacksam för våra gemensamma minnen från ungdomen och från när jag träffade din syskon och föräldrar, tyckte så mycket om dom alla! Och du var alltid så god och glad, och så vacker.Förstår din saknad efter maken… Önskar dig allt gott i livet! Stor kram!