Tänk dig… att jag ringer efter sotaren för att han ska göra en koll av vår braskamin och se att allt funkar som det ska. Då innebär det ju att han gör just en KONTROLL men inte… att han positionerar sig där bredvid vår mysiga eldstad eller uppe på taket med näsan i skorstenen till han går i pension… för att ha en ständigt pågående kontroll!
För då skulle han förmodligen inte må så bra efter ett tag, och han skulle definitivt ha en riktigt fet och hög lön, för det vore han då verkligen värd. Men frågan är om han skulle ha nån glädje av dom pengarna eftersom all hans tid och energi och det mesta av koncentrationen, då förmodligen skull åtgå till att ha just – KONTROLL!
Nu ska ni förstås mina läsare inte ta den här symbolbilden rakt av och på fullaste allvar, för då undrar ni nog på goda grunder, hur det står till med mig i dag (tack det är bra!) Men jag skruvar bara till det hela lite och använder vår sotare som statist i scenariot runt mina tankar om varför så många av oss har konverterat från tillit och befogad och “lagom – koll ” till “ALLTID – FULL KOLL”. Och varför har vi då blivit så hysteriskt ängsliga för att inte alltid ha full insyn i alla händelseförlopp som passerar nästippen...?
Språket har en oslagbar förmåga att visa på varje tidsepoks rådande ideal och normativa värderingar och gör den gällande människosynen och alla dess tillbehör och accessoarer transparenta – helt genomskinliga och lätta att avläsa, och det är så intressant tycker jag!
Därför är det inte svårt att förstå att vi ett samhälle som vårt högeffektiva, idealiserar “full koll”, osårbarhet och att klara “allt” – helst hela tiden, för det tycks allt mer definiera bilden av den livsdugliga människan. Den som skyr, och till och med föraktar “svaghet” och som en styrke -legitimation antagligen känner att hon eller han “måste” och helst med samma oberörda min… kunna ha väldigt många bollar i luften – samtidigt.
Det högt värderade idealet färgar förstås också vår människosyn och våra självbilder och inverkar förutsägbart på hur vi ser på och värderar varandra och oss själva. Och får då, som jag ser det, en fattbar koppling till den växande psykiska och fysiska ohälsan och till så många fall av “gå i väggen” bland alla kategorier av människor.
För man ska komma ihåg… att det i dom här sociala/sociologiska sambanden ligger en närmast ofattbart stark och ganska skrämmande genomslagskraft, som man ska vara medveten om när man så ofta befinner sig i det här universella kraftfältet bland människor…! För i den modellen av hur dom flesta lever, gör och beter sig, ligger majoritetens starka påverkanskraft och den är smittsam!
Men så klart, har människor genom alla tider varit pressade och stressade, tyngts av krav och haft behov av en viss naturlig kontroll, inte minst under mycket svåra kärva tider och när det i vår historia handlat om ren och skär överlevnad. Men skillnaden är att det då inte fanns så oändligt många andra, relativt obetydliga saker och ting som man måste ha kontroll på, förutom just den viktigaste – att överleva, och det ibland en dag i taget.
Dom människorna levde inte heller i ett utpräglat media – och – konsumtionssamhälle som vårt. Och var därför naturligtvis inte heller lika beroende av att skapa en bild, ett varumärke av sig själva, eller av att profilera sig offentligt i det dagliga. Inte heller av att passa in i det normativa och motsvara dom ideal som styr våra beteenden och hur vi förhåller oss till det som verkligen kräver vår kontroll på riktigt.
Och det verkligt intressanta är att vi i vårt välfärdssamhälle där de flesta lyckligtvis inte längre behöver kämpa för daglig överlevnad – materiellt, ändå har lyckats fabricera så många andra krav och förväntningar som styr oss med järnhand, men… som inte är kopplade till annat än det att i det stora hela vara som alla andra. För att duga och kunna passera normens nålsöga för att kunna känna vårt människovärde!
Men när ett begrepp eller egenskap blir så tydligt värdeladdat som t.ex kontroll och får en sån hög status bland oss, och när man förstår att det för många av oss tydligen är viktigare att säga och skriva att man är kontrollfreak, än att tänka till kring om den här vanan egentligen tjänar oss, hjälper oss framåt mot utveckling och hälsa, eller gör oss till bättre och mer välfungerande människor. Då är det läge att sätta ner foten för den här framfarten och våga hoppa av och ta sig en funderare.
Om vi faktiskt bara vill vara som dom flesta andra som också lutar sig mot majoritetens igenkännbara trygghet och bara hänga med och fortsätta kopiera det, för att vi är rädda för att hamna i bakvattnet av den moderna tidens ström när det ger direkta obehagskänslor och kanske, till och med ångest…
Med det här vill jag varken moralisera eller värdera, bara reflektera och kanske väcka en och annan tanke. Det är lätt att bli hemmablind bland ideal och vanor som ju inte alltid är allt igenom bra eller kloka, ibland inte ens genomtänkta av oss. Och inte så sällan blir vi slavar åt en avsikt som varken hjälper eller stärker oss, men vi gör det ibland för att det är vanligt och okejat av många, och för att det då blivit lite “fint” och tycks funka för många andra.
Men det är alls inte fel att då och då, och när det är befogat, ha kontrollera ett och annat i tillvaron för det är sunt så länge man SJÄLV är boss över kontrollen och inte tvärt om, för då är det varning!
Och att kunna släppa övervakningen, inte minst av oss själva, är inte detsamma som att sluta andas eller att per automatik hamna i looserträsket eller bland alla “tappade sugar”…! Så är det inte alls och så är det inte tänkt att vara för oss! Och vi måste ta tillbaka modet att också kunna möta livets utmaningar med tillit och tillförsikt, och utan den stenkoll som vi i nåt slags mänskligt högmod och snudd på hybris, upphöjt till ett högstatusideal och som uppenbarligen inte alltid funkar för oss…!
