I ett litet skåp bredvid min säng har jag merparten av de andliga klardrömmar som jag haft under åren och som jag skrivit ner för hand och i detalj, absolut sanningsenligt återger. De är alla ovärderliga dokument som jag är mycket rädd om, och jag tror att det kan finnas en mening i att jag berättar om dem för andra.
Den dröm jag nu ska berätta om hade jag i oktober 2009 och den ingick i en serie av då sporadiskt utspridda drömupplevelser som kom att påverka mig på flera plan. Jag har valt att återge innehållet i den här långa drömmen i stora delar, eftersom den i sin helhet var betydligt mer omfattande, komplex och detaljrik och ganska förvirrande.
Allt börjar med att jag underligt nog befinner mig hos Anna Anka som då figurerade på TV i en realityserie och som jag hade haft en del tankar kring , om hennes hårda yta och hennes historia och bakgrund, och hur den möjligen kan ha påverkat henne.
I drömmen umgås jag med Anna och hennes barn. Och i det här märkliga skeendet som för mig har klardrömmens tydliga signum med starka koncentrationer av stämningar och känslor, lite svävande rörelser och den där förunderliga upplevelsen av en dubbel närvaro lika fördelad på att vara i drömmen och det andliga sammanhanget, SAMTIDIGT som jag har fötterna i de jordiska “här – och – nu – aspekterna…
I drömmötet känner jag efter en stund en varm människokärlek för denna kvinna som jag förut, på TV upplevt som hård och men fejkat okänslig, och på ytan grund och ytlig och direkt osympatisk. Och min nyfikenhet på varför hon är sån är obetvinglig och har intensifierats. I det här drömscenariot är det som en starkt närvarande varm och försonande känsla ger mig full förståelse för Annas attityd och beteenden inifrån, och det ger mig rena lyckokänslor!
Jag kan tydligt se hennes inre barn, som ensamt och sårat och jag känner innerlig förståelse och medkänsla, och vi blir, som i ett större sammanhang, goda vänner i ett varmt samförstånd. Det är en helt underbar upplevelse av djupare insikt som raserar alla hinder av bristande djup förståelse för samband och orsak, och som visar på att det ALLTID finns en förklaring till en människas reaktionsbildningar och till allas våra masker och själsliga, emotionella kostymeringar.
I nästa sekvens av drömmen befinner jag mig plötsligt på en cykel i ett för mig främmande land som jag inte känner igen. Omgivningarna och det förbipasserande landskapet har den typiska andliga lite suddiga, något diffusa brunaktiga färgtonen, som på ett gammalt gulnat foto och lite samma vemodiga känsla. Jag kört fort fram på min cykel och möter andra människor som har sydamerikanska utseenden. Och jag ser mig själv utifrån och undrar då från min jordiska förankring, hur jag verkligen vågar cykla omkring i ett för mig främmande land och så målmedvetet, mot ett intuitivt angivet mål som jag alls inte vet nåt om…! Det var VERKLIGEN inte “Ann- Typiskt”….!
Jag hör sen ordet “Anderna” i mitt huvud och befinner mig sen gående i en korridor på väg mot ett upphöjt podium vid nåt som liknar en scen. På en vägg framtonar en änglalik varelse som har rosa -röda spetsar på vingarna. Jag är rädd men känner en motkraft i en känsla av högtidlighet. Jag omfamnas och flera varelser står nu bredvid, de har alla konstiga runda glasögonliknande ögon, med omgivande, mörka cirklar / ringar, som om ögonen var av tjocka “starrglas”.
Jag hade då aldrig hört talats om eller sett det här förut hos någon varelse i min drömkanals “sändningar”, och jag uppfattar de här varelserna som inte helt vänliga. Någon säger kryptiskt och helt oförklarat: “Var försiktig, kom i håg att du blev sjuk när Börje dog”. Jag häpnar över att en okänd varelse nämner om “Börje” som var en mycket kär vän till mig och min gamla familj, och ryser över det faktum att jag faktiskt blev deprimerad och sjuk när han för tidigt gick bort.
I slutet av den scenen liksom resignerar jag och bara lägger mig ner och gråter, och känner mig mycket ensam i en då namnlös, egentligen alldeles oklar sorg.
I den här drömmens andra och sista akt, ligger jag plötsligt vitklädd i en säng i ett rum som påminner om det som finns vid hissar och trappor i ett sjukhus. Och jag ser liksom i ögonvrån en vitklädd varelse, också den med runda, stora mörka ögon, sitta. Denna varelse som har feminina energier tycks utföra en slags ritual och uttalar upprepade meningar på ett för mig främmande språk. Och ur sina båda händer strör hon samtidigt ut nåt omkring sig.
Denna minst sagt, mystiska kvinna framstår som svävande och liksom framtonad av ren energi, skrämmer mig en del eftersom hon inte står i nån som helst förbindelse eller interaktion med mig. Men ändå så vet jag nånstans i mig att hon ser mig…. och det blir obehagligt för mig.
Plötsligt känner jag ett enormt framväxande välbehag i hela mig…. jag liksom svävar fram och känner att jag bokstavligen, lyfter på ett både fysiskt och andligt plan, och i denna stund känner jag en kärlek som ingen jordisk känsla av samma sak kan förmedla hos mig! För just i detta sällsamma ögonblick existerade inget, absolut inget av jordiska negativa energier, problem, sjukdomar eller ondska.! Allt var intill verklig perfektion, precis som det SKA VARA och FULLÄNDAT…! Och det går inte att beskriva det skeendet på nåt annat, tydligare eller bättre sätt…!
Och när det här händer tonar framför mig samtidigt en grupp vita lysande varelser fram. Jag frågar då kvinnan med de stora mörka konstiga ögonen vad det är som händer, och hon svarar då, och som jag uppfattar det, fortfarande halvt bortvänd, mumlande och lite undvikande:
“Jag höjer dina energier från eller till 6:e” ( jag uppfattade det oklart om det var en höjning från eller till)
De lysande vackra varelserna tonar nu bort och lämnar mig med blandade känslor av förundran och ett lätt obehag. Jag ser en vitklädd människa, en kvinna, köra sängar invid hissen och jag hör mig själv be om hjälp att “hitta hem”. Hon svarar vänligt att hon” tyvärr inte kan hjälpa mig med det”….
Och med den svaret som säger så mycket…. tog den här mycket märkliga drömmen som gav mig viktiga lärdomar slut, och jag ska alltid minnas den med stor tacksamhet…!
