Det mesta som står till vårt förfogande i tillvaron det har så finurligt förstås en mening och det kan man utan överdrift tycka är suveränt! Och vi har också, de allra flesta av oss, friheten att kunna använda och njuta av en del ögonfägnad och örongodis som till exempel konst och bra musik. Så förstås diverse utsmyckningar av oss själva. Och en mängd andra synintryck och exponeringar av olika slag som ofta åker direkt in i våra sinnen och vant förenar sig med olika känslor och kan bli till välbehag för oss.
Det här är det som jag tror kan ge oss rent hälsosamma effekter både fysiskt och psykiskt i både vila och aktivitet – allt i från en viss balansering av blodtryck och cirkulation, minskad stress, och olika typer av hälsosamma endorfinkickar som kan leda oss in i en bra livsstil och bort ifrån missmod och depression.
Så, inte minst… hur vi förhåller oss till olika färger och hur de påverkar oss i liv och vardag. Och hur det, tycker jag, till viss del kan återspegla en människas temperament och till och med nog kan påverka hur vi lever ut våra känslor – graden av känslomässiga utlevelser.
Själv älskar jag färger och påverkas mer eller mindre positivt av nästan hela färgskalan. Och jag har mina absoluta favoriter i särskilda nyanser av varmt rosa och i lugna gröna klara färgtoner som ofta har en lugnande inverkan på mig. Men allra vackrast är för mig färgen i nyanserna mellan syrenlila och klassiskt violett.
Och jag väljer, mer eller mindre medvetet, färger på inredning och kläder som går i linje med mitt temperament som den utpräglade känslo – och stämningsmänniska jag är, för jag söker ofta harmoni omkring mig. Och då kan vissa färgkombinationer kännas som healing för mig. Om de inte är pråliga eller påträngande, eller tar över ett rum eller ett klädval.
Det fina för mig som skriver så ofta och mycket, är jag upplever att också språket och orden, förutom att det är som musik, också är som en enda stor och generös färgpalett som lyser i alla nyanser… och jag är svårt förtjust i att vara i den och använda alla färger och stämningar som bor i dem! Och hur vi skriver och uttrycker oss det säger naturligtvis en hel del om vem man är, och är i min sinnes -värld en form av språklig spegel. Det är både spännande och intressant att titta in i en sån spegel för där hittar vi många av våra kärnfulla, underliggande olikheter och särskillnader.
Och apropå det, så lär författaren Hemingway ha sagt, typ:
” Språket ska vara arkitektur, inte heminredning…”
Ett pregnant uttalande som kan man tycka, har en ganska tydlig manlig ton, och jag kan ana hans inställning till att vara mångordig. Eftersom han ju själv var en mästare på att skriva minimalistiskt, och kanske att den generationens manliga författare i viss mån kopplade det till att kunna skriva som “en riktig man, säkert och stadigt,” kort och tydligt utan onödiga ord och omsvep. Men precis som Hemingway, ändå så innehållsrikt.
Och jag vet att jag ibland i bara farten och av ren lust, kan bli för mångordig och mer inredare än arkitekt inom språkets domäner. Och nu när kvällen är här, är jag i gång igen och “rer” som vi säger i Småland, och kanske ändå lite till nöje för en och annan.
Med det glider jag osökt in i något helt annat och det att jag i grunden via ett obrutet arv från min mamma, är en positiv och lättsam person, men heller inte rädd för allvaret i tillvaron.
Och jag kan verkligen se och glädjas över den utveckling och förbättring som omslutit oss och vårt samhället under de år som jag hittills har levat.
MEN… jag ser för den skull ingen anledning att bortse från att det finns en hel del övrigt för oss att önska, se och granska och jobba vidare med, för att skapa ett gott och bra samhällsklimat och en bättre värld. Och jag kan tycka att vi i det stora hela har blivit lite rädda för allvaret. Och kanske att den rädslan, när den möter det växande föraktet för svaghet i en vild och förvrängd definition, nog kan få oss att tro att vi förväntas vara ständigt genomglada, osårbara, smileys -människor.
För den attityden lutar åt att allt mer bli ett överlevnadsvärde i ett egentligen… som jag anar, allt räddare och ytligare samhälle. Och man hör och läser då och då i samband med ett uttryckt allvar, att man ska inte vara “negativ”. Vilket för mig är ett helt annat begrepp och kan ibland vara rent destruktivt.
Och det är som att vara observant, rimligt kritisk och faktiskt inte svälja allt utan att först tänka och reflektera, det har orättvist blivit lika med att vara “gnällig”. Det här signalerar en viss social bekvämlighet och att vi använder en hel del energi till att förenkla, rationalisera och till och med förtränga… uppenbara galenskaper i våra liv.
Och det här funkar under en begränsad tid bedrägligt bra ihop med idealbilden av den som orkar allt och bara går vidare – i alla lägen. OCH med det faktum att vi inte längre hinner eller orkar riktigt bry oss om att se orsaker och verkan eller sammanhangen i tillvaron, och det är inte så bra!
Själv tänker jag fortsätta tänka och tycka, “gnälla” och analysera, så länge jag kan. Och vi behöver verkligen människor med högkänsliga sinnen, som är lite som de kanariefåglar som man förr i världen skickade ner i gruvorna för att deras känsliga sinnen reagerade på syrebrist och luftföroreningar. Och som så sorgligt fick betala ett högt pris för det och då slutade sjunga eller i värsta fall dog stackars fåglar.
Så absolut, om du frågar mig… att vi behöver alla de så kallade “gnälliga” vettiga, prestigelösa människor som kan och orkar, se och förutse det som ibland är uppenbart fel och inte kommer funka av de förbättringar i vårt samhälle, såna som har modet att protestera!
