Jag söker ofta tröst i de fantastisk berättelserna ur Jesus liv och hämtar kraft och mod ur hans tveklösa mod och civilkurage och inspireras av den människa genomsyrad av godhet och kärlek som han var!

Dagens inlägg om en känslostark nostalgitripp tillbaka till barndomen  i vanlig ordning skrivet och publicerad av mig , Ann Danell.

I dag på påskdagen, den dag då Jesus uppstod från döden och steg ut i världen som guds son och den frälsare, men ändå människa bland människa som han faktiskt var, så hamnar jag inte oväntat där långt bak i tidens ström och i minnen från de tidiga åren i småskolan i mitt Målilla. Och jag tänker på då vår lärare Adele Grässner som på kristendomstimmarna berättade ur skatten av bibliska berättelser. Och min förundran när hon visade de stora färgrika planscherna med scener ur en stor, för ett barn nästan ofattbart dramatisk kristen historia. Jag minns hur jag tyckte så synd om Jesus på korset och att det gjorde så ont i mig när jag såg bilderna.

Och jag beundrade Jesus som den snälla, kärleksfulla, modiga hjälte han var i alla berättelser. Känslan av beundran och värme i hjärtat, när han i de bibliska berättelserna med mod, och aldrig utan civilkurage försvarade och omhuldade de svaga och utsatta och stod på deras sida, det gjorde ett så starkt och bestående intryck på mig, för jag kände att han så väl behövdes bland oss människor.

Och Jesus förebild i allt han gjorde och tog ställning till och ingrep i, det var för mig nåt så vackert och äkta och det stärkte och hjälpte mig att inte tappa tron på det goda, när jag hade det svårt hemma. Och jag önskade ibland att Jesus kunde komma och knacka på vår dörr och ingripa när det var som värst för mamma och mig med min våldsamma pappa.

Och en av mina första förebilder blev han och jag hoppades av olika anledningar att han snart skulle “på riktigt” med sin persona dyka upp igen på den här jorden, för jag såg på nära håll att det fanns många räddningsuppdrag som väntade och kallade på honom och många svaga och utsatta, illa behandlade människor som behövde bli sedda och upprättade.

Undret när han genom uppståndelsen gick från död till liv, det var så mäktigt och stort för mig, och jag tror att den berättelsen där och då i småskolan gav mig hoppet om att döden inte ÄR den definitiva separationen, den som jag tidigt tyckte var så oerhört sorglig och oöverkomligt tröstlös. Lika morgontrött som alltid, men storögd och med vidöppna öron, satt jag där i min bänk i skolan ganska långt fram och förundrades. Och det… och att “grunna” över stort som smått det har jag fortsatt med.

Jag älskade psalmerna under morgonbönen och det trygga välbekanta knarret när “fröken” trampade orgeln och när tonerna i de gamla påskpsalmerna fyllde den lilla skolsalen. Och så solen som steg upp i öster och spred guld på sky och omfamnade den väntande skolgården, där alla roliga lekar liksom alltid fanns där oberoende av väder och årstid och bara väntade på att bli lekta och tagna i anspråk…!