Jag tror att vi väl motiverat och kalkylerat från “högre ort” lever förbundna i själsgrupper genom våra olika liv och den här starka upplevelsen påminde mig om det!

Med blicken i backspegeln, i dag ett lite nostalgiskt inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Åren går, decennierna far fort fram med oss och människor går, genom våra relationer, in och ut i våra liv och genom tidens eviga framfart. Och allt har sin tid, är sannolikt förutbestämt, väl planerat och har sin mening i ett större perspektiv det är min övertygelse. Och dag vill jag igen hedra minnet av Krister som en gång var min livskamrat.

Det är som om man bäst ser på sitt hittills genomlevda liv på lite avstånd, för år och dagar ger oss ofta betydande insikter och med det blir vi gärna mer försonande och lite klokare. Och då ser vi bättre helheten av det redan genomlevda och minnen blir då ofta lite klarare, mer känslomässiga och lättillgängliga.

Man sätter då, upplever jag, sin historia lättare och med större förståelse i ljuset av livets ändlighet och det existentiella perspektivet, som man med åren och fler genomlevda dagar nådefullt kommer närmare. Och jag känner verkligen tacksamheten över det jag har fått uppleva, hur det än har sett ut, för jag har lärt mig mycket fast det ibland har varit svårt och långt ifrån gratis erfarenheter. Men jag ser ändå med tacksamhet och en del vemod på varje människa, och särskilt vissa, av dom som jag har haft i mitt liv.

Och i dag för 54 år sen förlovade jag mig bara 17 år gammal med den här stiliga killen Krister. Jag minns att det var en lite småkylig lördag och att vi hade så roligt och festligt och att vi kände framtidstro och glädje i våra unga hjärtan.
Han blev sen mina fina barns pappa och vi var gifta i många år men skildes i början av 90 -talet. Krister flyttade då till Stockholm där hans pappa hade bott hela sitt liv, och fortsatte jobba som  den duktiga och erfarna, omtyckta sjuksköterska han var. Men gick efter några år tragiskt och alldeles för tidigt bort 2006.

Men han ger sig ibland till känna på olika sätt för både mig och barnen. Och förra året samma datum som i dag, på det som var vår förlovningsdag, kom det plötsligt en melodi kristallklart och helt osökt i mitt huvud och en klar bild av Krister som ung visade sig för mig, så där typiskt som jag brukar få mina meddelanden från det vi kallar “andra sidan”.

Och han påminde mig från där han nu är om det här minnet och den här dagen, och att allt har sin mening på ett så påtagligt och jordnära sätt.
Genom… att låten ”En gul liten ring” med Cool Candys, som ofta spelades vid den här tiden på 70 -talet och som jag inte har hört på evigheter, lika osökt och plötsligt trängde sig fram så envist i mitt medvetande…!

Och det var ett sånt starkt och tydligt tilltal och en fin och tydlig hälsning. Som än en gång för mig visar på, att dom som en gång funnits i våra liv och hur relationen än har varit, finnas kvar på olika avstånd för olika syften och av en anledning. För min övertygelse är att vi lever flera liv och reser i själsgrupper mellan liven, där vi var och en, eller tillsammans med människor vi har känt eller levt med , gör olika nedslag och träffas igen i nya konstellationer.

För att våra själar av olika skäl antagligen sen förut är för förbundna med varandra, vilket kan bekräftas av att vi ibland möter människor ( och djur…) som vi av någon då oklar, dold anledning känner igen energierna av och kan känna en slags tillhörighet med. Och det är en så förunderligt vacker känsla när det händer och påminner oss om att våra själar är odödliga och reser vidare när kroppen vissnar ner och har haft sin växt – och blomningstid.