man behöver inte alltid sikta mot alltings högsta topp eller hysteriskt maxa sin prestanda för att känna sig duglig, utan då och då stanna upp och coola ner sig i den fulla vetskapen om allt det man redan gjort och klarat bra!

Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Livet ÄR, tror jag, ingen tävling och har sannolikt aldrig varit menat att vara det. För det är heligt och alldeles för viktigt och värdefullt för oss för att det skulle ha den egoinriktade, förenklade meningen. Och frågan är varför vi i vår nutid är så tävlingsinriktade så vi  iblandtappar en del av vårt förstånd och blir som besatta av att KLARA, KUNNA och VINNA. Möjligen för att vårt högpulserande, krävande samhälle konfronterar den primitiva överlevnadsinstinkten i oss, och då vill vi vinna – inte FÖRSVINNA!

Allt har sin mening och sin blomningstid, är relativt och kan jämföras och särskilt i ett retroperspektiv ge bra insikter och lärdomar som gynnar utveckling och mänsklig tillväxt.

Jag sitter här med min kaffekopp och tänker bakåt på hur många bollar jag hade i luften samtidigt i tillvaron för inte så länge sen, bollar som jag då för det mesta hanterade problemfritt och faktiskt med en jädrans ork och energi och inte utan arbetsglädje. En del flyttningar har det blivit genom åren, som den oroliga ande jag alltid varit och nu tycker jag mig veta, underliggande, VARFÖR jag var så ro – och rastlös. Och i nästan varenda bostad har jag med liv och lust målat om några väggar eller några gamla deppiga köksluckor och till och med slipat en och annan murad vägg.

Jag fattar i dag inte hur jag orkade och samtidigt jobbade. Men jag  har alltid älskat att pyssla med inredning och färg och form, och mår gott av kreativa jobb. Och det har varit år och dagar när det samtidigt funnits allvarliga bekymmer på flera håll omkring mig i min omgivning, men ändå känt hopp, haft ork och hittat lösningar och sett det mesta möjligt. Och vad jag är glad och tacksam för det i dag när jag ser tillbaka!

Och så skrattar jag gott åt mig själv i nuläget, då dagarna är så mycket lugnare och så tryggt mer förutsägbara, men när man ändå ibland har nog med att hålla styrfart på bara EN “ballong” ! Men man BLIR lugnare med åren och känner inte samma behov av att längre fara fram som en stolle från det ena till det andra, man har inte den superkapaciteten i sig länge. Nu jobbar jag mer med huvet och det som återstår av det och med gamla jobb i mitt inre som jag försummat och inte velat/orkat se… och det  om något är problemlösning haha…!

Och man har nog med att åka till affären, fixa maten och hålla reda på dosetten och fylla den med lilla blodtryckstabletten och vitaminerna, för ibland kan locket krångla och då får man jobba lite med det hihi… Och tiden som blir över, den ger jag förstås familjen och skrivandet, skogen och härliga hundpromenader! Och att stolt och förnöjd vila i tacksamheten över allt jag oftast med engagemang och en stark väl använd vilja, faktiskt mer eller mindre framgångsrikt har tagit mig igenom utan att tävla eller slå mig fram. Det är en lugnande retro -vy att blicka tillbaka på!