Jag känner ofta ett svidande medkännande med oförsonliga, blockerade människor som ju är som fångna i sina inre kalla, såriga rum och till synes varken vill eller kan hitta ut igen

Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Jag är banne mig snudd på patologiskt intresserad och rent fascinerad av oss människor och våra olika beteenden som verkligen kan vara både underliga och förunderliga. Och så det där verkligt intressanta med det som kan ligga bakom, sånt som vi mer eller mindre medvetet har skaffat oss och uppsökt själva, eller det som jag tror livet ger åt oss och iscensätter som pedagogisk hjälp för att vi ska kunna nå bästa möjliga riktning mot ett större övergripande mål i våra varanden.

Och så det här intressanta med våra olika förutsättningar i det ständigt pågående sociala spelet. Ett spel där vi tar och ger i ett ständigt flödande utbyte och då påverkar tillvaron för varandra på så många sätt. Ett spel och som för många är lätt och ganska komplikationsfritt att spela  och känna in, medan det för andra kan vara lite av en daglig kamp för social hälsa och mellanmänsklig överlevnad.

Vi förhandlar olika aktivt och ibland mer än vi själva är klara över, dealar med varandra och investerar och gör dagligen uttag i varandras inre tillgångar. Och vi är mer eller mindre trygga och benägna till fred och samsyn, liksom osynk “krig” och konflikter i det mellanmänskliga. Och det här…det gör skillnad dagligen och stundligen eftersom det ju bygger människan i oss  och väsentliga lager av varandras liv! Och vi borde vara betydligt fler autentiska fredsjobbare som går före och förebygger strid och konflikter för det sprider sig och ger oftast fler ringar på vattnet fram till ett hållbart mer fredligt samhälle.

Och apropå just det, så jag tycker det är så befriande tydligt att mogna människor med en uppenbart sund och välbalanserad självkänsla och ett förtroende med samma valör, så ofta är oberoende av PRESTIGE och fåniga maktkamper. Och det förstås för att de är trygga nog och i många fall har skaffat sig en hel del själs- berikande kunskaper på vägen fram till den kvaliteten i sig själva.

Och behöver då heller inte, som en del andra i grunden otrygga osäkra personer, bevisa sin egen “förträfflighet” genom att gång på gång inför publikum och sig själv, så att säga “resa värjan” mot sin egen egentliga osäkerhet genom att pröva hållbarenheten i sitt inbillade överläge med osympatiska utspel och spelad kaxighet.

Och jag vill särskilt lyfta fram den goda viljan till ett FÖRLÅT som jag har märkt att människor med en hög grad av mänsklig mognad så ofta har. Och att den egenskapen förstås inte heller är gratis eller alltid lätt att hämta hem, men att den är värd att kämpa för och sträva efter, det har jag fått bekräftat ju mer jag sett av det mänskliga spelets fel -spel och sorgliga konflikter.

Men förlåtelsen är en inte helt okomplicerad process som av en anledning förstås också sitter med olika åtkomlighet i olika människor. Och den ofrånkomliga vägen mellan att uttala ordet, verkligen FÖRSTÅ innebörden och ge ordet en aktiv mening, har uppenbarligen olika sträckor för oss och behöver olika tid för att nå fast mark i  nödvändig trovärdighet.

Och hos vissa finns inte den framkomligheten alls, ingen väg och inte ens en liten upptrampad stig… utan stannar då vid förståelsen av att ordet bara blir ett tomt, ihåligt och meningslöst ord. Och jag kan tänka att de människor som till synes av ren tjurighet håller fast vid oförsonlighet och det  ibland under ett helt liv…har tror jag i själva grunden av sitt själv, och i reflektionen av en sannolikt trasig självbild, alltid av en anledning en sorglig hårdhjärtenhet som nog gör ont bortom vår förståelse.

En som jag tror, gammal stagnerad, känslomässig orubblighet och en djupgående skada, ett oläkt sår som står i vägen för att inte kunna förlåta sig själv och som  då gör det omöjligt att kunna förlåta, eller be andra människor om ett förlåt. Och då krävs förstås först och främst motivation, och en sann vilja att ta emot professionell hjälp från riktigt duktiga välutbildade psykologer som i bästa fall, i sin grund är just MOGNA människor och beresta själar! För den egenskapen har hos vilken riktig proffs – hjälpare som helst förmågan att för ett gott syfte, trotsa alla normer och formaliteter och göra en insats för den som är fången i det kalla, tomma rummet av sin egen oförmåga att kunna förändra sig själv!