Kan vi då inte bara lägga ner våra förhandsinställningar, våra antipatier och vår irritation över varandras åsikter eller sätt att vara, för vi kan ju rimligen inte omskapa varandra efter egna ideal och önskningar!

Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Jag tror att OTRYGGHET och bristen på förutsägbarhet i tillvaron alltid har varit en faktor att räkna med för människan när det gäller allt ifrån fientlighet och aggressivitet, till rena strider och krig i mänsklighetens historia, och att det nästan alltid börjar med subjektiv reaktion. Och inte sällan, just en ren rädsla som liksom går före vreden och får den att växa, utifrån en upplevelse av hot eller starkt obehag inför någon eller något.

Men jag kan förstås inte luta mig mot några vetenskapliga studier när det gäller min teori om kopplingen mellan vrede och rädslor  och upplevelsen av existentiella hot på olika nivåer. Men jag har många gånger i mitt liv lagt märke till att det i våra vardagliga möten handlar så mycket, och mer än vi tror… om mer eller mindre uttalade rena “revirstrider” och inte sällan en del integritetskränkningar på olika nivåer mellan oss människor.

Och under alltihop, och ibland alldeles uppenbart, figurerar som jag tror, vår rädsla för att förlora kontrollen över det som vi har vant oss vid att ganska oreflekterat betrakta som livsviktigt, och som vi ibland överdrivet ser som avgörande för vår fortsatta existens. För när det gäller aggressioner och pulsen av ett svallande blod i vrede, så kan till och med en mindre fjäder farligt fort bli en frodig höna och då kan man lätt och i bästa fall tillfälligt… bli lite dum i knoppen.

För vi har onekligen en tendens att kunna bli slarviga med känslornas valörer och då kan det lätt, när vi blir uppretade, gå inflation i våra emotionella och då regredierar då gärna till det barn vi en gång var och använder känslor som en mental vapenföring mellan oss.

Vårt samhällsklimat har ju dessutom liksom hela vår omvärld, blivit hårdare och mer fientligt och då minskar lätt toleransen för det vi redan ogillar och det blir då i sammanhanget inom ramen för en slags logik.

Fast jag själv är en utpräglad känslomänniska, eller kanske just därför…så ser jag att vi generellt behöver chilla ner oss, bli mer objektiva och bättre på att vara eftertänksamma i våra bedömningar av varandra! För genom den mentala nedrustningen kan vi tagga ner den gamla nedärvda stridsberedskap som nu är alldeles för utbredd bland oss. För den överlevnadsinstinkten kan ställa till mycket oro och onödigt tjafs, och är ett förutsägbart incitament för bråk och strid.

Och vem vi än är, vilken politiker som helst, eller vår egen granne, kungen, uteliggaren eller vem tusan som helst faktiskt… KAN vi då inte i de sammanhangen bara separera – åtskilja… våra eventuella antipatier, vår ilska över nån annans åsikt, sätt att vara eller leva på! Och det utifrån från det ofrånkomliga faktum att våra meningsmotståndare också är människor! Detta i ett demokratiskt samhälle där vi ju traditionellt jobbar för mer humana synsätt, och där alla därför ska bli betraktade som  bra människor, fast de kanske inte passerar nålsögat för vår acceptans.

ÄVEN i de fall där vi tycker att deras politiska uppfattningar i våra ögon är avhumaniserande. För vi måste väl nu äntligen, kliva ur sandlådan och lära oss vikten av att faktiskt  kunna skilja på sak och person! Och hur kan man, hur dåligt man än själv mår, uppbåda detta förakt mot den som inte tycker lika, undrar jag? Det är verkligen att ta fram det allra sämsta i sig själv.

Allt detta primitiva hat som sprids är rent deprimerande, gör verkligen inte samhället bättre och skickar helt fel signaler till den uppväxande generation som behöver ha bra och konstruktiva verktyg för att kunna bygga en bättre och fredligare värld. Och då betyder ju förebilder som bemöter andras åsikter med sans, klokhet och respekt så mycket!