Jag har ända från min tidiga barndom burit omkring på många rädslor, så väl obefogade, väl utvecklade fantasifoster, som väl motiverad ängslighet och oro med förankring i den aktuella vardagen och verkligheten. Det är i och för sig inte ovanligt när det gäller barn, och har man som jag också tidigt högkänsliga sinnen så får rädslan hur som helst, en rejäl förstärkning av det.
Men jag vill påstå att det är fullt kombinerbart att kunna vara både rädd och modig att ha båda de ytterligheterna i sig, den kombon har jag själv liksom andra, men jag tror att många uppfattar det som mindre möjligt och att det ena på nåt “självklart” sätt liksom utesluter det andra.
Själv kan jag när det gäller akuta faror och risk för liv och lem, och när det gäller att sticka ut hakan och protestera och agera mot elakhet, allmän onödig dumhet och orättvisor, eller om det gäller att ställa sig upp och hålla ett tal, uppvisa ett mod i paritet med ett lejons…. jag lovar! Och jag är faktiskt ganska bra och snudd på naturbegåvad när det kommer till att skapa en viss trygghet och lugn i olika situationer och miljöer och bland människor. Och det är jag både glad och tacksam för.
Men det utesluter inte alls att jag i en helt annan situation kan bli, som vi säger på småländska – “vettskrämd,” och synnerligen orolig för både det ena och annat. Föreställningsförmågan är det nämligen inget fel på… och “beredskapen är god”som en vän en gång sa när han citerade gamle statsministern Per -Albin Hansson, om min mamma som var likadan som jag….
Lyckligtvis, har mina farhågor om värsta scenariet, sen jag blev vuxen oftast inte inträffat men som barn och tonåring hände det ibland med råge…och sånt får inte sällan tatueringseffekt i själ och hjärta.
Det finns en form av rädsla som står i direkt kontakt med aspekter av realism och sannolika förväntningar och som är kopplad till rationella bedömningar i våra hjärnkontor och den rädslan ska man både tacka och buga för tycker jag! För den tillhör våra naturliga skyddsmekanismer och det överlevnadsskydd som har sin absoluta och nödvändiga funktion. Den känslan har sin styrka i ett gott och välgrundat omdöme och har försiktigheten som bästa vän och verktyg!
Men den där rent äckliga rädslan som bor nära granne med både skräck och panik, den har för mig som ett alldeles särskilt ansikte med stora mörka, kraftigt markerade drag, är vidrigt dominerande och ställer sig alltid tveklöst framför allt annat i min hjärna och skymmer då både sakliga bedömningar, rationellt sunt förnuft och varje vettig pragmatisk sannolikhetskalkyl… Och då är det en bra hjälp att ha bra och trygga lugna människor omkring sig som inte har blivit halvt ihjälskrämda i livets skola. Och så får man allt bara ta sig i kragen, om har nån sån… placera båda fötterna på jorden och för allt världen inte fara i väg och ta ut dramatik och scenerier i förskott!
Man blir faktiskt, i ordets allra bästa betydelse, tuffare med åren och lite klokare, och den utvecklingen har givit mig en bra hjälp när det gäller den här, i vissa fall galopperande rädslan. Och det går åt att man emellanåt tar ett snack med sig själv och ett stadigt tag i örat när man tenderar återfall…
Så ska man unna sig själv en en stunds sund självreflektion då och då, och påminna sig om att den största rädslan oftast är vår fruktan för själva RÄDSLAN, och den har våra allra värsta, och lurigaste hjärnspöken som sin uppdragsgivare…! Och den bossen är det aldrig försent att ge en spark i baken och avskeda…!
