Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig Ann Danell.
Det jag säger i min rubrik i dag, den likheten den slås jag av ibland och tycker är ganska intressant och lite roligt faktiskt.
För jag kan tycka att vi befinner oss som i en i ständigt återkommande castings inför varandra för att okejas i vår längtan efter att känna att vi spelar rätt och väl. Och för att få bekräftelse på att vi agerar med den omsorg som vi TROR att vi förväntas göra på tillvarons stora utlämnande scen. Den som aldrig är tom och där den ena föreställningen efter den andra avbryter varandra.
Och det är alls inte ovanligt att vi bygger oss en PERSONA där vi sammanfogar egna idealbilder med de krav att VARA som vi subjektivt upplever att vi måste nå upp till. Och det hela blir minst sagt konstigt, när vi då nedgraderar oss själva till att bli en “beställningsprodukt” som vi egentligen känner oss främmande för.
Det här är starka krafter som med lätthet kan vinna mark i den som särskilt vill vara “till lags” och som längtar efter bekräftelse, bara vill DUGA och smälta in. Och det kan egentligen få vem som helst att inleda en notorisk otrogenhet mot sitt rätta SJÄLV och det tror jag faktiskt händer hela tiden där ute i den stora världen. Och jag har förresten själv i unga dar varit en PERSONA – byggare som gjorde många rollprövningar för att bli sedd och bekräftad, innan jag lyckligtvis hittade rätt och kunde stå stadigt i mig SJÄLV.
Att svika sig själv är ett tragiskt och allvarligt brott tycker jag, för det är att begå våld mot det allra heligaste som i min värld är det unika liv sprunget ur en gudomlig gnista som man har tilldelats. Och kanske borde vi, tidigt i livet ingå ett slags symboliskt “äktenskap” med vårt autentiska sanna jag där vi lovar oss själva den livslånga trohet som kan få oss mer hemhöriga i oss själva och vara nöjda med det. Och med det hindra oss från tröttsamma energislukande rolltolkningar som kan få oss att bryta det trohetslöftet. Om vi nu inte har skådespeleriet som yrke…hihi!
