Jag tillhör i grunden de saktmodigas skara och det har hjälpt mig många gånger när känslorna vill styra mig fel, och så ger jag igen ett tack till farfar i sin himmel för den gen han gav vidare till mig!

Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Man har, tycker jag, egentligen en livslång en plikt att vara oreserverat generös och bjussig mot sig själv! Och att förstå betydelsen av att faktiskt se också sina egna, unika gåvor och styrkor som vi ju alla har. För det gör oss absolut bara mer medmänskliga, ödmjuka och fulltankade på kärlek, som man då i normalfallet också vill dela med sig av ännu mer!

Det här märker jag att det omtänksamma livet går in och påminner mig om allt oftare ju äldre jag blir, och det kan poppa intuitivt som en stark känsla eller  i drömmar med den där så igenkännbara pedagogiska träffsäkerheten, och då gäller det menar jag, att skynda och fynda bland hjälpen i framstegsutbudet! För rent realistiskt är det ju lite som att bli vänligt påmind om ett suveränt erbjudande från som ett Existentiell Office och som ju rimligen inte kan gälla hur länge som helst, utan bara under begränsad tid som man ju inte vet något om, så är det ju bara.

Så i dag när årets influensa börjar dra sig tillbaka hos oss och förhoppningsvis går mot sluttampen av sitt grundliga jobbuppdrag, som har tagit sina tag men som vi hittills, tack och lov och “peppar peppar…” klarat bra. Så ska jag med tacksamhet lägga handen på min egen axel och ge mig uppskattning för en gåva jag fått i livet, en del av mig som jag tycker så mycket om som har stor betydelse för mig.

För stolt och tacksam, bär jag enligt vad min faster en gång sa, nog på ett arv från min farfar. En gen av uttryckslust och skrivarglädje från honom som allt för tidigt gick bort och lämnade efter sig minnet av en, för sin tid, lite ovanlig man.

En man som visade sig ha mod och mognad nog att kunna bekänna sin romantik och kreativitet utan att skämmas för det. Och som diktade och skrev vid sidan av sitt typiskt manliga, jordnära jobb med att på 1920 -talet bygga hus i Vetlanda där han och familjen bodde. Och farfar Einar du ska som en postum hälsning få veta att jag är så stolt över dig!

Själv har jag, för att jag helt enkelt inte har kunnat låta bli… med stora ögon betraktat  människor, liv och verklighet och skrivit om det sen jag var i tonåren och det är en del av mig som är helt naturlig och banne mig livsnödvändig! Och jag har bara fortsatt att  fascineras av språkets och kommunikationens alla möjligheter och rikedomar och jag känner stor hemhörighet i vårt nutida språk.

Men jag är också glad åt många äldre ord och uttryck och älskar att titta närmare på dom och ge lite uppmärksamhet och respekt för vår språkhistoria, och för ord och uttryck som under den tidens gång har kommit ut ur sååå…många människors munnar tillsammans med sååå många olika känslor innan dom fick dra sig tillbaka. Det är en mäktig känsla tycker jag!

För jag tycker att många av dom är imponerande tidlösa och marinerade i en sund allmän -mänsklighet och har en inneboende pregnans som ger mig en sån där skön fullträff i både hjärta och hjärna. Och det ÄR en ordskatt som är ovärderligt dyrbar för sin eftervärld men sorgligt bortglömd och inte värderad efter förtjänst, kanske för att en del tror att den inte passar ihop med det moderna språket. Där har jag en annan uppfattning och menar att  gamla uttryck inte behöver bli högtravande och stela, utan kan i rätt sammanhang ge stora guldstänk och ett mervärde till en text, och skaver sällan av ålder åt något håll.

Dessutom har många gamla ord en kärna av logik och mycket beprövad erfarenhet, och är så ofta rent vackra av en kaliber som ibland överglänser det moderna, nutida språket tycker jag. Och ett bra exempel på det är uttrycket SAKTMODIG som av naturliga skäl ju knappas används längre, eftersom det är utnött, förbrukat och av många betraktat som lite  gammeldags och “töntigt” och kanske lite som ett signum för en tjurig bakåtsträvare i språket. Och det är ett ord med rötter långt bakom oss och faktiskt så pass som i fornsvenskan och det kan förstås för en del låta mossigt och uråldrigt.

Men jag tycker om när historiens språk får göra come back och möta det nya, för det kan bli en fullträff som befruktar helheten! Och jag skulle vilja påstå att det i vårt rika, spännande moderna språk finns en del luckor och ett utrymme som i vårt hetsiga prestationssamhälle ibland tror jag… faktiskt ropar efter dom här äldre tidlösa orden som har som ett evigt värde och något att säga oss genom alla tider, och oberoende hur samhället än ser ut.

Och själv är jag faktiskt en ganska typisk SAKTMODIG person som trivs med att ställa mig där i dörröppningen till den egenskapen. För där behöver jag vara ibland, ganska ofta faktiskt, för att coola ner mig i energierna av lugn och ro, fred och frid och landa i famnen av lite sköna funderingar och eftertankar. Och jag tror att det för oss i vårt uppskruvade samhälle kan krävas just MOD för att bryta stress och prestationskrav och med det SAKTA ner tempot och framfarten!