Det gäller för en delvis introvert senior som jag, att upprätthålla den sociala konditionen – och motivationen – annars kan man lätt regrediera till en osäker tonåring igen…!

Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Kaffe smakar verkligen så mycket godare i skenet av adventsljus och man gläds och känner sig tacksam för allt man har och i synnerhet hälsan, och för att man fortfarande knallar på och får frekventera själva tillvaron!

Men jag undrar seriöst vad det har blivit för fel på mig… och om det möjligen är åldern,  men va fasiken sååå urtidsgammal är jag ju rent faktiskt, ändå inte tänker jag…! Eller har jag bara så dålig social kondition numera så kan det va, vilket jag i så fall har bidragit till en del själv om jag ska vara uppriktig.

Och i dag tänker jag på att en rolig familjeträff väntar maken och mig i Kalmar strax efter jul, en destination och ett tillfälle som ju inte ligger särskilt långt från oss. Och jag gläder mig och särskilt för makens skull, som då får träffa son och barnbarn.

Men ändå känns det för mig på ett mer odefinierbart plan, som jag förväntas bestiga ett av Europas högre berg i ogynnsamt väder och banne mig behöver både hjälm och tjocka kläder…!

För jag blir osäker och hela företaget känns stundtals ogenomförbart och kan temporärt göra mig till synes socialt handikappad… Fast jag tycker om merparten av mänskligheten och att känna gemenskap. Men det handlar inte om det utan i allt väsentligt om nåt annat.

Nämligen det att mina gamla väl använda sociala batterier numera fått en sämre hållbarhet och laddar ur så fort och så sitter jag där och vill så mycket… men förmår desto mindre i umgänget med människor och jag känner verkligen inte igen mig själv. Och har numera svårt att känna plikten att spela rollen som “Anns Underhållning och Social Räddningstjänst AB” som jag länge, kanske lite för länge…faktiskt har spelat av gammal vana för att ibland lätta upp en stämning eller lyfta upp en och annan medlevare.

Jag blir rätt sur på mig själv faktiskt, för det är som om samma dumma osäkerhet som i tonåren nu går i repris och så fräckt tar kommandot, och det blir ju rätt patetiskt så här i väl mogen ålder. Och jag tänker… vad konstigt det är att vara människa ibland och så onödigt komplicerat man då kan gör det för sig själv …!