Ett inlägg skrivet av mig, Ann Danell.
Andra söndagen i advent närmar sig och ute är det barmark och decembervinden verkar liksom ivrig på gränsen till orolig, och är alldeles för ljummen och vinter – otypisk i jämförelse med hur det nästan alltid var i mitt Målilla en gång… där och då när det sällan var brist på vare sig snö eller kyla. Och jag bara älskade den tiden på året!
Men minnen är starka och och kan trotsa alla hinder för att med sin goda vilja kunna ta sig fram för att höja en stämning eller tända en gnista av nostalgi i 0ss. Och alldeles bredvid mig ställer sig nu barndomsminnen från gångna advents-och jultider och lämnar mig inte förrän jag har tittat på dem och det gör jag så gärna!
Och då regredierar jag lätt till lill – flickan i mig. Och då saknar känslan av att vara barn och saknar min mamma och hennes pyssel inför julen. Och jag saknar mammas köttbullar, hennes ibland lite för hårda… men jättegoda saffransbullar och hennes små enkla, omsorgsfulla julklappar till mig. Och jag blir varm i hjärtat när jag tänker på hur hon kämpade för att julen, trots allt… skulle bli lugn och trygg för mig – för oss.
Och jag skulle vilja göra en tidsresa tur – och retur tillbaka till den tiden i barndomslandet. Får man säga så när man är 71..! Ja, det får man…. det bestämde jag precis nu och jag rekommenderar andra att göra detsamma. För på avstånd och när tidens vindar har blåst över det redan genomlevda blir ofta perspektiven tydligare och blicken mera klar. Och det är tycker jag, som att hedra det för var och en av oss, unika “byggmaterial” som våra minnen och det förgångna och de erfarenheter som livet har givit oss, är.
