Det där, för vissa lite obehagliga med “döstädningen och livet”, att gå igenom det förgångna, relationer, saker och ting och öppet, innan det är försent, deklarera sin tacksamhet till de människor som man tycker om, älskar och uppskattar och som gjort gott för oss

Som ett kraftfullt vatten och inte olikt en flod, far livet och tiden fram i sin gemensamma kraft, och man kan väl säga att underlaget och väderleken varierar…för så är livet så att säga.. konstruerat, det har jag omfattat och förstått efter att nu nåderikt ha fått  fortsätta leva och uppleva.

Och ju äldre jag blir desto mer tänker jag på hur jag varit mot dom människor som funnits i mitt liv, och mot dom som mera, liksom bara farit förbi mig, i ett kortare möte på vägen i min historia. Precis som andra, så har jag gjort både bra och mindre bra i från mig i både kärlek och vänskap, med en viss reservation för att jag ibland kan vara varit lite orättvis mot mig själv och  då tenderar att återfalla i den där dumma avlastar- och skuldbärarrollen.

 Jag har merparten av livet varit rädd för att såra människor och var särskilt som yngre, typisk konflikträdd. Men jag tror ändå att jag oftast gjort mitt bästa, utifrån vad jag kunnat just där och då.

Vad gäller det materiella så tycker jag numera om att “döstäda” bland saker och gör hellre av med och ger bort prylar än att skaffa nya och jag gillar att fynda på Second Hand. Och jag föredrar nyupptäckter utanför eller i mig själv och ser det numera som mina nya “bra-att-ha-saker”… Och så kollar jag i backspegeln och och gläder mig åt dom människor som jag tyckt särskilt mycket om, älskat, eller beundrat, och som varit snälla och vänliga mot mig och mina närstående.

Och det händer att jag hör av mig till en gammal vän och tackar för det vi har upplevt tillsammans, eller skickar en hyllning till min gamla älskade hembygd, till minnen och människor där, för det känns bra i hjärtat. Och förstås har jag en viss fördel av att vara gammal van skrivar – och uttrycksmänniska.

Det här har jag förresten ägnat mig åt då och då hela mitt vuxna liv, för jag kan förtvivlas över tanken på att “nu är det försent…” Så skönt att skriva ett kort eller brev med några rader och tala ut, eller skicka ett mejl.

Tacka, förlåta, eller be… om förlåtelse, det känns så bra efteråt när man landar i ett samförstånd, reder ut gamla missförstånd och bygger nya broar av förnyad  och ivrig vänskap. Och jag mår bra av att göra verkstad av intentioner som föds i hjärtat. Och jag kan bli rent lycklig när  jag känner att jag vill berömma och visa uppskattning  till någon , för jag vill jobba med mina unfinished business medan alla inblandade är vid liv och klara i knoppen. Då känner jag att jag gör något också för någon annan och det tränar ödmjukheten, tuktar dum stolthet och löser blockeringar av rädslor och osäkerhet. Och att som jag sakna anlag för blyghet, det är i sammanhanget en hjälp.

Jag kan verkligen rekommendera det här, för många blir både glada och berörda. Det här är nödvändigt för mig eftersom det osagda och ogjorda ger mig skoskav i själ och hjärta och jag hittade inget annat plåster… Så jag låter ljus och tacksamhet få vila över både bra och dåligt och försöker, med få undantag, se det som genomgånget utbildningsmaterial, hur det än har sett ut .Kanske kan det ge en del frid och ro inför det där som kommer efter det här livets föreställning, och vem vet… blir det då lite mindre, och lättare läxor inför nästa liv…