Ett inlägg skrivet och publicerat av mig Ann Danell.
Vår samhälle blir allt tuffare och kräver på flera plan allt mer av oss, och vi vänjer oss vid det här. Och det beroendet det liksom kapar oss. Genom att nog bilda nya spår i våra hjärnor som inte utan konsekvenser breder ut sig och så illmarigt lurar oss tro att vi har gjort en framgångsrik utveckling, genom att kunna hinna med mer än vi egentligen ska eller behöver hinna med, för att kunna se klart och faktiskt må bra!
Jag skulle vilja påstå att vår tids framgångs – och perfektionsideal alltför lätt och utan skrupler ibland vänder på och så irriterande uppkäftigt… ändrar begrepp som för mig är naturliga och orubbligt kopplade till det att vara människa! Att vara MÄNSKLIG och med förklarbara gränser för vad en människa faktiskt INTE ska orka för att akta och vörda sin kropp och sin hälsa – sitt TEMPEL!
Vilket gör att vissa människor inte sällan ser på en människas begränsningar och det att lyssna på sin kropp och sunt resignera inför en utmattning, som en svaghet eller banne mig som vore det en karaktärsbrist…!
Varför har då så onödigt många av oss så svårt för att be om hjälp när livet kärvar och gör ont? Och varför betraktas fortfarande av allt för många, den som ensam och envist stapplar på ända in i kaklet utan att “besvära” andra, som en ganska beundransvärd vinnare som klarade provet…?
Den ytliga stereotypen känns för mig som en direkt spegling av ett elitistiskt samhälle där svaghet och sårbarhet per definition appliceras på den som av fullt förståeliga mänskliga orsaker inte längre orkar!
Och jag tror faktiskt inte att det alltid är att det känns pinsamt att göra anspråk på andras tid och närvaro som ligger bakom, utan oftare än man tror är, det där gamla, dumma rädsle – spöket som föraktar svaghet som hemsöker, skrämmer och bakbinder oss. Så pass att vi helt enkelt inte törs… sträcka ut våra händer i en bön om hjälp med risk för att vara den som inte håller måttet för vad man kunna och orka, utan att spricka i sömmarna.
Och det händer att vi känner oss ängsliga för “vad folk ska säga” när våra fasader spricker och vi inte längre orkar att alltid ha famnen full med göranden, jobb och förväntningar eller att leva i bakvattnet av det som känns som både egna och andras förväntningar.
Men nog är vi väl egentligen och bakom alla masker klokare än så tänker jag…! För hur ofta erbjuder vi seriöst inte vår hjälp till till våra vänner och medmänniskor, utan att faktiskt nudda vid känslan av att stå face to face med en “svag förlorare” utan en medmänniska som är genomledsen och som med hela sitt väsen utstrålar uppgivenhet och ber om hjälp? Och varje gång det händer blir för den kloka en nyttig påminnelse om att “det nästa gång kan vara jag” som står där och sträcker ut mina händer mot förståelse och stöd.
Livet ÄR livet… och kommer till oss som det är utan skönmålningar, så är det bara. Och därför är det också en demokratisk ofrånkomlighet att tillvaron för vem som helst, ibland kan mörkna och synas hopplös.
Och då själva varandet kan stundtals på flera plan kännas som ett hårt och skoningslöst arbete med bara några få ögonblick av frihet. Och DÅ när man slår huvudet i sitt “metodtak” och inte orkar mer, Då bara MÅSTE man släppa poänglös prestige och överdriven duktighet och faktiskt be om hjälp…!
Det steget ÄR nämligen ingen förlust och ingen svaghet, utan ett klokt självövervinnande och en beundransvärd STYRKA, att sträcka ut sin hand, be om och förvänta sig, den hjälp som de allra flesta av oss är beredda att ge varandra! Och gång på gång visar det sig vilken räddning och kraft det kan ge en människa att kunna ta det steget!
Och du som kanske anar och förstår att någon bakom en tillkämpad behärskning verkligen mår dåligt och behöver just hjälp eller hjälp-till självhjälp, GRIP IN knacka på dörren i den människas liv, och om ingen vågar öppna, GÅ IN ÄNDÅ ! Det kan göra skillnad…för ju mer vi vågar ERJUDA och TA EMOT den här hjälpen desto starkare bygger vi både varandra och ett mjukare och mänskligare samhälle där vi varje gång markerar gränssättningar mot värderingar som jag tycker faktiskt äter upp vårt förstånd!
