Följ med på en tripp till mitt Memory Lane, mina gamla älskade minneskvarter där jag fått så mycket healing och glädje för både kropp och själ!

Och tänk… så himla snabbt det kan hända… när man reser i fantasin  med hågkomsterna som styrning, för nu är jag faktiskt redan där ! På väg fram genom barndomens välkända landskap, trots så många år som gått!

Redan vid min gamla älskade skola tog 7 – åringen i mig, ett fast, men ömsint, tag om min arm och påminde mig om en del sömniga mornar i bänken där en rolig och spännande lektion verkligen kunde pigga upp mig. Och under några sekunder kunde jag känna av barnets stolthet av att kunna lära, veta och förstå. Och lusten efter att släppa in nya kunskaper i de sinnen som då, var så förunderligt öppna och mottagliga.

Vid kyrkan sög en annan minnesbild till i solar plexus ordentligt och vips så öppnades den stora porten för mig och välkomnade mig in till Liljekonvaljedoft, fniss i bänkarna, nystrukna lite ” kliande” examenskläder och hägringen av ett evighetslångt sommarlov! Och i bänkraderna bland alla andra finklädda föräldrar, min mamma som jag då och då lite stolt, vände mig mot och sökte lite bekräftande ögonkontakt med.

Det här är SÅ kära minnesbilder från mina och mina barns skolavslutningar… Och inom mig kunde jag än en gång… som en gammal, lite repig grammofonskiva höra det mäktiga orgelbruset och den älskade texten från “Den blomstertid”…och de andra fina sommarpsalmerna som genom åren har gått rakt in i hjärtat på mig och så många andra!

Nästa hållplats visade sig vara min älskade barndoms sjö – Hesjön, som då var som ett andra hem för mig, som då till skillnad från nu… var ett riktigt vattendjur och älskade att ta simmärken. Så många minnen av cykelturer dit… förväntan och den härliga känslan av att vara DÄR. och möta den där speciella friheten som jag nog bara känt i barndomen.

Man var lite svettig i pannan och hade baddräkten på redan under klänningen, för att så fort som möjligt kunna hoppa i det ljuvliga skogskälle – vattnet! Och så ibland lite motvilligt trampa hem i solnedgången, i troget sällskap med ett rejält gäng av jädrigt… envisa Målilla – myggor, som jag minns särskilt väl!

Doften av de trygga tallarna i skogen som så snällt och troget famnade sjön. Sanden, jordgetingar… Och strandgräset, där om man om man hade tur, från en och annan välplacerad transistorradio kunde höra lite av Tio i Topp eller Kvällstoppen med senaste, bästa låtarna! Och så alla olika ställen där man kunde lägga ut sin filt, ta på badkappan och sen dricka sin saft. Luta sig bakåt och kika upp mot den himmel som nu i nostalgiljuset… förstås “alltid” var blå och molnfri.

Kan man egentligen bli mer lycklig och sorglös än man kände sig då…? Det tänker jag nu, en del år senare med famnen full av så mycket retroaktiv TACKSAMHET… och konstigt nog med samma verklighet och stämningar och samma färgsättningar, dofter och ljud för mina ögon och öron, som i detta för mig nästan heliga DÅ!

Man skapar ständigt i gott samarbete med liv och verklighet och var som helst, nya minnen. Och en gammal och smått magisk trädgård bakom gamla, nu nedlagda bokhandeln i Mönsterås kommer att bli ett sånt för mig. För här tycks tiden ha stannat och jag kan stå där och titta hur länge som helst och fantisera om det förgångna :

Och vid de de gamla nötta, så fina och välsnickrade trädgårdsmöblerna så ser jag inom mig gångna tiders kaffekalas…Nybakad sockerkaka och doften av kokkaffe under den gamla fina, lite trötta linden…glada prat och ljusa sommarskratt.

Än blommar där oskuldsfulla anemoner, urgamla aklejor (min favoritblomma och första kärlek) på starka stolta stjälkar, och mot staketet vilar ömt en doftschersmin sin fräscha kind.

Det finns stämningar som tidens gång inte kan förändra – lyckligtvis!

Och tänk att en liten skata i typ förpuberteten så stolt och självsäkert i sin allra första super -rena svart – vita kostym promenerade omkring i vår trädgård i dag blev en fin påminnelse om att så mycket trots allt.. är beständigt, pålitligt och kommer igen..!

Precis som nya skatbarn så rena och grafiska i sina färger, så stolta och så jättefina. Och jag tänker tänker att det… självförtroendet skulle man haft i sin ungdom och faktiskt lite grann av när det ibland sviktar, så här i mogen ålder..!