Ett inlägg, som alltid skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Som ett kraftfullt målmedvetet vatten – som en flod, far tiden och livets dagar fram. Och “plötsligt” befinner man sig, som jag nu gör, så att säga vid station nr. 70 och det är banne mig inte fattbart, för det har gått så…fort! Men jag är så tacksam och det gör mig också eftertänksam över det jag har lämnat bakom mig.

Och jag har nu också börjat döstäda materiellt och rent praktiskt bland diverse saker som jag har omkring mig och som hel del av det är helt meningslöst och till ingen nytta ligger och skräpar i lådor och kartonger i förråden. Medan annat kan skänkas och ge glädje till nån annan.

Och med det här kommer förstås en hel del minnen tillbaka och knackar på för att visa upp sig igen, och då som jag känner, med helt andra energier än förut. För det är som dom ställer sig tätt på rad, som i nån slags nummerordning beroende på hur angelägna dom är för att få bli sedda med den lite bredare blick som ofta ålder och erfarenhet ger. Och det gör att jag får ett bra tillfälle att döstäda också bland minnesbilder bland sparad vänskap och kärlek och förstår hur mycket glädje och mening det har givit mitt liv.

Och det händer, ganska ofta faktiskt, att jag hör av mig till en gammal vän och tackar för det vi har upplevt tillsammans, eller skickar en hyllning till min gamla älskade hembygd och människorna där och blir så där härligt nostalgisk och vemodig , som är typiskt för mig. Jag gör det som en tacksamhetsritual och en tribut till livet och det jag har fått uppleva och dela med andra.

Och jag gör det för jag tror det är bra och rena läkedomen och för det känns bra i hjärtat. Jag har lyckligtvis aldrig haft svårt för det här inför tanken på att det en dag kan bli försent. Och då känns det befriande att skriva ett brev eller mail med ett TACK och en uppriktig UPPSKATTNING eller att kunna FÖRLÅTA och ibland be om förlåtelse. Det tränar ödmjukheten och övervinner dum stolthet, och kan ibland lösa upp förlamande blockeringar av rädslor och osäkerhet.

Det här är nödvändigt för mig eftersom det osagda och ogjorda ger mig skoskav i själ och hjärta och jag hittar ibland inget annat plåster… Så jag låter ljus och tacksamhet få vila över både bra och dåligt och försöker se det som genomgånget värdefullt utbildningsmaterial, hur det än har sett ut och med få undantag. Det kan kanske ge frid och ro inför det där som kommer efter det här livets föreställning, och vem vet… kanske blir det lite mindre, och lättare läxor inför nästa liv.