Jag tycker det är magert med realitystjärnor som representerar uteliggarvärlden och mindre framgångsrika o- perfekta s.k “loosers” och jag önskar mig fler modiga och hjärtekännande, ofriserade produktioner i sann Tom Ahland – anda!

Ett för mig hjärtekänt och brinnande angeläget inlägg och ämne, med en viss tanke- bredd, och längd hihi… skrivet av mig Ann Danell!

 

Det finns så… mycket gott och bra i samhället och så många välvilliga människor som ser ett värde i alla och som sprider sunda, kravlösa harmoniska stämningar omkring sig varje dag, och de är var och en för sin omvärld rent läkande, och del av en urkraft som nu kämpar med att styra världen i rätt riktning! Och vi behöver dem för vår mentala överlevnad och för att kunna behålla MÄNNISKAN i oss själva! Och jag tror att de här välgörarna nu kommer att få en stor och faktiskt avgörande betydelse, för jordens överlevnad och allas vår existens, rent fysiskt.

 De är på riktigt… goda medvarelser med ett balanserat demokratiskt omvärldsintresse. Och för vilka det i första hand finns ett intresse för vem en människa är i sitt inre och hur den förvaltar sina egenskaper och har att säga. Och som är kloka nog att inte koppla någons betydelse och värde till det som bara är inom ramen för det yttre och de “göranden, lyckanden och segrar” vi lägger framför oss.

Den här kraften äger de allra flesta av oss potentiellt och brukar mer eller mindre.  Och den… ska vi vara rädda om och inte se på varandra som vore vi fientliga konkurrenter, inte “tävla ihjäl oss” i tron att om man inte passerar nålsögat för topprestation så finns man inte längre och har jag förlorat. Och med den inbillade förlusten faller då i en självsvag människa självbilden ner och måste då byggas upp igen med nya insatser för vad man gör OCH är!

Och jag har sagt det förut och säger det igen, för det behöver upprepas : Jag är trött på att se all perfektion, så mycket “fullkomlighet” och ganska konstlad präktighet i vår samhällskultur i dag. Jag är allvarligt bekymrad för hur det här sjuka samhällsklimatet som växer, ska bli att leva i för kommande generationer och för mina barnbarn !

För det är ett “lur” och farligt lockbete till att som så många andra… ställa sig i kön för att bli “bäst” i det mesta. Och det skapar förutsägbart i slutänden bara slutkörda desillusionerade människor som i längden riskerar magsår och tenderar att bli konstant missnöjda med sig själva! Och jag är uppriktigt less på att den här stupida definitionen på framgång har fått ett sånt genomslag – för jag tror verkligen inte att livet ska vara en tävling – ett enda maratonlopp, av just fullkomlighet och bara topprestationer!

Och mot den här bakgrunden är det alls inte förvånande att kändisskapet med tillhörande framgångar, förstås med bra draghjälp av media, därför har fått ett sånt grepp om sin breda publik och vågar jag påstå, har blivit lite som en ny elit och för en del, något av en religion som många “tillber,” sätter högt och ibland högst…bland ideal och förebilder.

Och det här har ju visat sig kunna kosta ett  sjukligt missnöje med sig själv, det egna utseendet och sina prestationer och tillvaron i stort, som kan göra att det kan gå inflation i tillfredsställelsen av att egentligen vara NÖJD! Något som kan få följder för både kropp och själ, och där ligger unga formbara tjejer ( och… en del män) verkligen i riskzonen.

För jag anar att det faktiskt nog också finns… ett ganska stort mörkertal av män som ännu inte haft modet att visa “svagheten” och bryta normen, inte kommit ur garderoben och berättat om sitt illamående över ibland orimliga krav och förväntningar som också ställs på dem i dag. Egentligen ganska könsstereotypa förväntningar på att kunna och hinna… fixa allt det där “som en riktig karl” numera ska behärska både i och utanför hemmet. Och i spåren av det blir det nog för vissa hälso-  konsekvenser, som just män… “inte ska” eller förväntas, ge uttryck för! Och det tycker jag är lika allvarligt och inkonsekvent!

Och så kan jag inte låta bli att uppehålla mig vid den där motsägelsen som man kan undra över… hur det kan komma sig att kvinnor i olika åldrar har blivit så lättpåverkade och förvånansvärt styrda utifrån vad de ser på nätet och tv, och varför vi så ofta tävlar med varandra? För det är ju bra synd, tänker jag, att så mycket värdefull kvinnokraft förspills till det i vår feministiskt medvetna tid, där den istället behövs till ett fortsatt bra och hållbart, progressivt jämställdhetsarbete!

För vi ville väl… majoriteten av oss, ändå efter sekler av det manliga trycket på att duga och vara åtråvärda i deras ögon? Äntligen bli självständiga och fria och oberoende av alla MALLAR, MÅSTEN och FÖRVÄNTNINGAR på hur själva YTAN av oss ser ut och om den passar in, uppmärksammas och beundras och inför publikum – “godkännas”. Eller…?

Och man måste väl ändå säga att det blev lite fel nånstans under den här resan och faktiskt ett rejält steg tillbaka, i det som ju skulle bli en sund revolution, en betydande FÖRÄNDRING – en kvalitetsförbättring, och med den en större frihet för oss kvinnor. När vi istället hamnade i en annan kvinnofälla som i väsentlig mening inte gjorde oss så mycket friare, tycker jag…!

 

Och apropå kändisskap och realityserier och deras, på gott och ont, otvivelaktiga genomslagskraft, så tycker jag om såna produktioner som ger en sann och rättvisande bild av HELA naturliga människor. Såna med både framgångar och många välförtjänta “fjädrar i hatten” OCH med genomgångna problem och svårigheter i sin historia. Och att höra om / hur de klarat det och hur det har påverkat själ och hjärta.

Just därför har jag svårt att motstå Wahlgrens värld där Pernillas förmåga att så himla generöst bjuda på sig själv och sin härliga humor och snabba repliker,  är så fantastiskt roligt och underhållande tycker jag. För jag kan känna igen mig en hel del i hennes spontanitet.

Och så uppskattar jag det där sympatiska och allmänmänskliga att våga visa så kallad “svaghet” och tillkortakommanden, för det är för mig att vara MOGEN! Där emot är jag, med all respekt, mindre intresserad av själva kändisskapet, överdriven lyx och flärd och ekonomiska framgångar.

Men det  utesluter inte… min beundran för Pernillas beundransvärda, breda begåvning och gedigna karriär. Och det driv som hon fortfarande har, som nog till viss del är ett arv från hennes föräldrar och som gått vidare till barnen, för det är imponerande! Men det drivet är förstås lättare att upprätthålla i skenet av just framgång och när pengarna flyter in, och ger förstås en viss inspiration.

Sen är jag ju väldigt förtjust i människor som har distans till sin egen person och kan bjuda på sig själva, för det är alltid sympatiskt. Och så efterlyser jag, utifrån ett magert, eller närmast obefintligt utbud, fler serier som osminkat speglar livet för de människor som hamnat på livets skuggsida och för vilka kampen inte sällan började redan i barndomen. För såna program är det som sagt av nån anledning ont om… och kanske för att såna personer inte riktigt passar in i det här hysteriska perfektionssamhället…?

Varför inte lyfta fram liv och vardag i en verklig… realityserie  och lyssna på rösterna från de stackars utsatta människor som är uteliggare och dagligen kämpar för sin överlevnad? Och med det kanske öka den allmänna förståelsen och främja en ödmjukhet inför att tillvaron kan förändras för vem som helst egentligen. Genom t.ex sjukdom och missbruk, som ofta har sitt ursprung i ångest och depression och svåra upplevelser, eller ibland faktiskt genom en komplicerad och smärtsam skilsmässa.

Det utbredda utanförskap som av vissa kallade “loosers,” lever eller försöker… leva och överleva i, tycker jag är skamfläck att inte fler uppmärksammar!  Det är ju en förlust för ett modernt välfärdssamhälle att bostadslösa som mår dåligt i både kropp och själ marginaliseras och lever i misär! För det här är för mig, oupptäckta, ofta fina, vänliga personer som har gjort livsresor som vi inte ens kan föreställa oss och de förtjänar upprättelse, medmänsklighet och respekt. Och det handlar om ibland, högt utvecklade själar med skatter av hårt och smärtsamt förvärvade insikter och visdomar.

Och så sorgligt om människor som en gång var små barn som du och jag… som  lekte och var glada och med nyfikna ögon såg fram vuxenlivet och framtiden. Var en gång var älskade men den kärleken togs kanske sen så grymt ifrån dem. Människor som där dom är i dag, tyvärr i ett ytligt betraktande ses som “misslyckade.”

Men misslyckandet ligger inte hos dessa människor utan i ett inte alltid tillräckligt medkännande, materialistiskt samhällsklimat och en ganska utbredd avhumaniserad människosyn. Där vi inte i tid kan eller vill… se och fånga upp dessa sargade MÄNNISKOR… som inte sällan har så mycket kärlek i sina hjärtan, och som många av dem skulle kunna vara våra läromästare!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *