Det här inlägget är skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Av en anledning tänker jag i dag på den DUBBELHET – eller med ett finare ord, AMBIVALENS och de blandade känslor som jag då och då kan känna i mötet med exempelvis vissa människor.
Det kan då bli lite som när hjärnans excellenta doftminne tillfälligt kan kapa förståndet med sin kraft och få mig att tycka sånt jag rent förnuftsmässigt INTE vill tycka eller känna! Som när det där doftminnet viskat lite lurigt i ens öra att:
“Cigarettrök luktar ju inte så dumt… gott och lite mysigt om den är färsk och utomhus och inte kommer allt för nära”. I den villfarelsen tänker/ känner jag då förstås på tonårens glada sorglösa dagar och förknippar det med den tiden i livet.
Och på en ännu icke riktigt upplyst tid vad gällde farligheter, då när en cigarett eller pipa oftast satt som en självklar accessoar i var mans och kvinnas mun. Och vi var många barn som växte upp i typ, dis och dimmor av frän tobaksrök och fick bara gilla läget, för de flesta vuxna var vad jag har förstått ganska ovetande om hur farligt och skadligt rökning var. Och äckligt tänker jag i dag… tack och lov att ingen “cig” har suttit mellan mina läppar på de senaste 45 åren..!
Liknande dubbelhet kan jag ibland känna inför en för mig direkt osympatisk, egocentrerad människa som bara för sitt eget höga nöjes skull och utan några medfödda sociala dysfunktioner, från första stund sätter igång med en självbespeglande, obrytbar monolog som jag tror att inte ens räddningstjänsten skulle kunna bryta sig in och avbryta hihi…Och den absoluta merparten av vad en sån här person tycker, tänker, känner och har gjort eller tänker företa sig, är för den SÅ spektakulärt… och det självklara huvudämnet.
Och det är seriöst.. en risk att kalkylera med, den att om man skulle resa sig och gå så skulle den här monologhållaren kanske inte ens märka det och sannolikt fortsätta prata. För det är som om de här personerna huvudsakligen pratar för – och till sig själva…! Kanske för att det är det mest okomplicerade, minst krävande, att utesluta jobbig interaktion med andra för det bränner en energi som man nog inte alltid förfogar över och inte ens har lust med.
Min första impuls i såna här lägen brukar efter ett par timmar vara att jag bara rakt ut vill säga “tack och hej leverpastej” och dra…för jag kan uppriktigt… bli rätt så “upprörd” över folk som inriktar sig på socialt umgänge – men endast på egna villkor! Men så är det ibland som jag lättare ser igenom lager av det yttre mänskligt varandet på en sån ensidig kommunikatör – och in i det magra, karga och känslobegränsade inre landskap som jag anar att den här individen av nån anledning härbärgerar. Och i i ljuset av denna fräcka självklara självcentrering, verkar förmågan till känslomässig anknytning, lika mager och visar på ett begränsat intresse för sin omvärlds människor. Och det skulle ju kunna förklara en hel del.
Och de här människorna är ofta verkligt ensamma eller känner och identifierar sig som det. Och förblir kanske därför på djupet sorgligt ensamma, oberoende graden av socialt umgänge och även om de har anhöriga och omtänksamma vänner omkring sig. Och det tycker jag är en tydlig markör för att ensamhetskänslan finns inne i dem och tar liksom över hela upplevelsen av varandet.
Men det tycks också inom samma kategori finnas, och här kommer en fet – paradox… människor av den här typen som ofta håller hov med många, tålmodigt lyssnande beundrare. Och tycks med dagens mått och växande skitstövelideal, betraktas som beundransvärt “sociala” och med ett ansenligt förebildsvärde. Och som på toppen av det, i ett ytligt och ganska slarvigt betraktande, ses som coola nog att vara just, “skiter i er – här är det jag som är centrum och äger pratet – människor”.
Men bortom … min irritation över det här så tycker jag synd om vissa av de här människorna. För bland de här egostyrda monologhållarna så finns det en grupp som under hela livet mår dåligt och som jag tror/vet… beter sig så här för att i någon mening, kunna hålla näsan över vattnet i en, vad som ofta tycks bli, en förlamande social och känslomässig osäkerhet eller som en kortslutning i energiernas utåt – bana.
Det här är inte sällan av naturen generöst specialbegåvade människor som vissa av dem, desperat försöker jorda sig och “finnas till” inom ramen för sina förmågor i upplevelsen av en för dem konstig och svårtolkad värld. Och som inte alltid riktigt… förstår vitsen med att ge och ta och vilka positiva effekter det faktiskt kan ge.
Personer som kämpar med att ta sig fram i en efterhängsen komplex social förvirring, som för vissa är en medfödd personlighetstyp som innebär vissa svårigheter som kan upplevas som kan vara svåra, och kännas omöjliga att övervinna, men en del har de facto lyckats med det!. Jag ser ibland tragiken i det här och kan då med ett sant medkännande men under en överkomlig tid, härda ut i ett sånt här sällskap, för det suger energi och får mig att känna maktlöshet inför att inte kunna hjälpa. Men ibland får man faktiskt acceptera att man inte kan hjälpa alla. Och särskilt den vars verklighetsuppfattning inte stämmer med den man själv har.
