Det här inlägget är skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Och det utgår som av en händelse, från två av mina absoluta favoriter i den här världen. Nämligen hundar och glass, varav VOVVAR förstås, är nummer ett! (kaffe är förresten nummer tre )
Det var en av de där vansinnigt heta dagarna i somras då varken djur eller människor egentligen hade ork att stå ut med varandra, knappast med sig själva heller, egentligen. Och såna här dagar är det banne mig INTE… heller läge att vara glassälskare, tänkte jag där jag stod rejält svettig på parkeringen utanför ICA med en av mina favorit – mjukglassar i min hand i ett desperat försök att ro hem lite svalka i den obarmhärtiga hettan. Men tänka sig så det kan utveckla sig ibland för preciiis … innan jag lyckades hitta räddningen av lite skugga, så började större delen av den goa glassen röra på sig och rann sen under bråkdelen av en sekund… så snopet ner mot backen!
Då skämdes jag inför en eventuell publik så där typiskt barnsligt och dumt, som om jag tappat greppet om något betydligt viktigare än en glass och var en pinsam kontrollförlorare och i såna lägen är det som man regredierar till att bli en 7 – åring igen… hihi. Den känslan av att vara uppseendeväckande pinsam, och som för mig inte alls är åldersrelaterad eller minsta förnuftig, den kan jag fast jag annars inte är särskilt osäker, också känna om jag av någon anledning snubblar och ramlar omkull i offentlighetens ljus. Som om alla hade ögonen på mig och jag vore jordens centrum och mittpunkt…hihi!
Och den dagen var det banne som om det hade varit värsta ANTI – glass – ätar – dagen … för en annan köpglad glassätare, bredvid mig där jag stod, fick också snopet se sin smaskiga glass rinna ner från sin moderspinne mot ett bestämt mål bara några centimeter från sina skor. Då gav jag upp “glasseriet” där jag stod och väntade på maken och valde istället att kylstyrka mig med en befriande och mer värmebeständig, iskall Ramlösa svart vinbär.
Där och då och ur en bil, med samma superblå färg som ögonen på en för mig avundsvärd nyhetsreporter på TV, kom för den dagen förståeligt… en ljudligt flåsande hund, som förstås var i sällskap med sin ägare ( jag lägger ofta först märke till dom fyrbenta här i världen hihi…) Med tanke på temperaturen tyckte jag att vovven var lite för välklädd i ett brett tjockt halsband med rejäla nitar av modellen “don – efter person ” och på toppen av det en cool halsduk. Pälsen glänste men på ett skumt sätt som om glansen snarare kom utifrån än in ifrån och som han hade borstats med typ hårvax.
Den här hunden var en mellanstor blandras och så vacker med sina fina smäckra linjer. Och lydnaden gav verkligen, det lilla jag såg, inget övrigt att önska och tätt intill sin husse gick han. Bortsett från några hastiga “kolla – läget blickar tittade han oavbrutet och nästan maniskt tillbedjande upp mot sin ägare. Jag tänkte att det var väl okej, men det var ändå… något som inte stämde. För sorgligt nog var det kände jag, som om den ganska tomma, lite kyliga, glädjelösa blicken var den enda gemensamma nämnaren mellan hunden och hans husse. Det kom mig att tänka på ett annat tillfälle och en helt annan hund och ägare:
En välväxt goldentjej med det där typiska retriever – sympatiska uttrycket och här handlade det så uppenbart om en DUO – ett från hjärtat sammansvetsat team! Busglatt såg den glada, pigga vovven upp mot sin matte som direkt gav tillbaka ett ögonkast av samma valör tillsammans med en kärleksfull favoritreplik till den konstant svansviftande fyrfotingens förtjusning. Det var inte minsta problem med något och ett nöje att se, men att det trevliga ekipaget inte direkt hade siktet inställt på Elit lydnad, det kunde jag förstå. Men…här fanns det minsann annat att imponeras av, som:
En uppenbart glad och tillitsfull harmonisk hund som hade goda skäl att älska sin ägare och en sund och levande, kärleksfull kontakt mellan dom två, och av en en sån sak blir i alla fall jag hjärtevarm! Då och då får man tyvärr anledning att uppleva motsatta känslor. Som när den stackars hunden bara blir någon sorts impulsköpt utfyllnad eller chic accessoar. Eller ännu värre, får spela cooolfaktor åt någon jag- svag snubbe eller …snubba, som kanske inte kom in på polishögskolan eller inte fick till den där vrålhäftiga BMV: n. Eller kanske missade båda dom heta målen. I såna fall känner jag i affekt att jag väldigt gärna skulle vilja, som på hundar… införa obligatorisk MENTALTEST också på hundägare !
