Alltså… jag bara älskar lunken och stämningarna i “som vanligt – och – som det brukar vara” och den tryggheten som det innebär i min lilla värld och som jag önskar för den stora vida runt omkring mig!

Här kommer ett nytt inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Jag måste säga att jag  är svårt förtjust i den där sköna vardagliga lunken och i handfast sysslor som att stå och meditera när jag hänger tvätt en sval och nyvaken sommarmorgon, eller när jag njuter av att laga god och bra mat. Och så förstås när jag skriver och utrycker det jag tänker och känner, för det är rening och mental urladdning plus meditation deluxe för mig! För det där sköna tillståndet – “som vanligt” i en trygg och ordnad tillvaro, det är ett tryggt igenkännande som jag inte bara önskar för mig själv, utan från hjärtat också för hela vår oroliga värld!

Och jag har märkt att jag, nu som fortfarande för mig ofattbart… 70 – år fyllda, har blivit mer klarsynt och lite oväntat, mindre rädd för “the bitter end” och det oundvikliga slutet på hela den här förunderliga föreställningen.

Det skådespel i vilket jag så nådefullt fortfarande är  som med och spelar min roll, om än lite nedtonad och kanske inte längre så färgrik som förr, men jag står… där än så länge, så tacksam på samma stora globala scen tillsammans med er andra – alla mina värdefulla medspelare i den här fantastiska verkligheten!

Och livet det fortsätter förstås att vara den där pålitliga, dynamiska och allvisa kraften som GÖR saker med oss och antagligen alltid i rättan tid… när vi var och en behöver, och det har jag som sagt märkt av de senaste åren. Och nu är den tid kommen när jag uppriktigt känner att jag inte längre orkar kroka arm med de jobbiga rädslor för döden som jag mer eller mindre periodiskt och i olika grad, har haft ända sen den där typiska känsloturbulensen i tonåren. Då när livets villkor verkligen kan blottläggas i ens medvetande ganska rått  – och utan omskrivningar för oss. Och kanske är den passagen lite av en förhandsvisning inför vad det sen kan innebära att bli – och vara, vuxen och människa.

Jag varken vill eller orkar, nu bära omkring på nån oro för det som en gång väntar vid porten för det okända, för jag har inte tid med det och jag vill inte att det ska skymma allt det fina som jag hellre vill se och känna medan det ännu finns för mina ögon ! Jag tänker i stället prioritera så mycket av liv och varande, upplevelser och roligheter som det bara är möjligt medan jag fortfarande kan! Och så får det bli som det blir med “the bitter end…” för det kan jag ändå inte göra så mycket åt tänker jag, förutom att fram till den försöka vara en så bra och hygglig människa som jag kan.

Och jag vill fortsätta att inom rimliga gränser hi hi …leva ut hela mitt register av mina genomlevda åldrar och tänker, som jag har sagt förut, så länge jag bara kan motstå varje förväntan på hur en “normal” 70 – åring bör vara och leva, för det är banne mig min och alla andras rätt i livet!