Det här inlägget som jag verkligen brinner för, det är som vanligt skrivet och publicerat av mig – densamma Ann Danell!
Med den här rubriken som jag har i dag så är det oundvikligt att hoppa över det faktum att det finns människor som har en inbyggd extra mental och sensorisk känslighet som liksom lever sitt eget liv och som finns där som vilken annan egenskap som helst och inte går att förneka eller mota bort, även om man så skulle önska.
Och det ska för den, lyckligtvis… allt mindre gruppen skeptiker, understrykas att man är varken galen, inbillningssjuk eller lite för sugen på uppmärksamhet i det stora hela, för att man har den här mottagligheten och är öppen med det! Så är det alltså inte… vill jag vänligen säga till dom ännu oupplysta som fastnat i den villfarelsen!
Och den här gången när jag som jag brukar “lyfter pennan,” har jag bestämt mig för att inte kalla mig för “högkänslig” eller ännu snofsigare…”highly sensitive”. Något som jag med mitt gedigna bevismaterial – ett ganska imponerande CV som HSP, med största sannolikt ändå är. Och vi är många, väldigt många i den urgamla tillhörigheten!
Och kanske… fantiserar jag som hängivet tror på återfödelse och själavandring, att vi i tidigare liv och för väldigt länge sen, då som “lite extra känsliga” var utkikshållare och vakter i ett så kallat “primitivt” samhälle. En uppgift som kanske följer med i nya inkarnationer och efter behov och omständigheter antingen förstärks eller tonas ner.
Men jag kan uppriktigt sagt bli lite trött på mig själv (men bara på mig själv, jag lovar…) när jag kommer dragandes med den där etiketten igen som om jag vore unik på nåt sätt och kanske lite märkvärdig, för det är jag minst av allt! Men det kan kännas lite pretentiöst och ganska tjatigt ibland, fast jag till nästan 100 % vet att det är en sån jag är – och var från första början när jag steg in i den här världen.
Så därför väljer jag nu att presentera mig som bara “lite extra känslig” vilket är en underdrift och lämnar fritt åt andra att tolka och värdera det. Men hur som helst…så vet alla som är “lite extra känsliga” att den här egenskapen, den är både bra och mindre bra att ha – och dra på i tillvaron, för då och då SUGER den bokstavligen märgen ur en. Och sen en tid tillbaka jobbar den för mig som på högtryck och tar in en särskild världslig oro som jag faktiskt inte har känt förut, för den signalerar verkligen för människan – kris! Och det tror jag faktiskt är själva meningen med det energi – tilltalet.
Och då kan man bli lite “trött…” så kan man också uttrycka saken om man vill ligga lågt. För det är, tycker jag, som om man hade skrivit på ett livslångt avtal med hela drösen av dom sensorer och mentala mottagningskanaler som man har i både knopp och kropp, och det kan verkligen vara effektivt dränerande!
Men för det mesta är jag nöjd och tillfreds och tacksam för den tillgång som det också är att kunna förfoga över en del extra känslospröt, för dom är pålitliga och har ofta visat sig vara en välsignat bra hjälp i många olika situationer. Och jag tror man ska förstå att känslighetens budbärare dom jobbar aldrig utan att ha ett angeläget ÄRENDE och strävar förstås därför målmedvetet mot ett syfte. Men det målet har man inte alltid klart för sig när det pågår förrän det är nått och jobbet fullgjort, och ibland fattar man först långt efteråt!
Och det som min känslighet dom senaste veckorna har blottlagt för mig är, att nu är en tid när det verkar som om det är särskilt tunna väggar mellan våra olika medvetanden och energier och att olika stämningslägen för mig är ovanligt starka och tydliga.
Jag kan förstå att det här kan låta både mysko och flummigt, och att en och annan läsare undrar om den där Ann Danell verkligen har alla hästar hemma…hihi. Men där kan jag förvisso ge ett lugnande besked, för det är jag rätt så säker på att jag har än så länge !
Det här är inget som jag väljer att känna och berätta om för att få nån slags uppmärksamhet eller för att producera lättviktig underhållning, det kan jag garantera! Det är bara så tydligt för mig att det indikerar att det nu förmodligen är en universell, övergripande brytningstid. Och jag vet att fler känner liknande som jag gör.
En förestående, antagligen ofrånkomlig punkt i vår gemensamma utveckling då mycket av våra mänskliga galenskaper, tillkortakommanden och många alldeles för stora felsteg, nu måste upp i ljuset till det dramatiska ackompanjemanget av sorgliga, intensifierade helt vettlösa, meningslösa krig och konflikter. Och det blir för oss en omskakning som äntligen måste få oss att vakna och börja ta ansvar för den skapelse vi har fått och börja värdesätta den och med det bli kloka på RIKTIGT!
Och det här tror jag är en PRÖVNING som går bortom ÖVNING bort mot ALLVAR och in i ett nu oundvikligt hårt arbete av förändring och nya mönster för allas bästa, för vi har uppenbarligen gått vilse… Men står nu antagligen inför en nyorientering som kommer leda till nått riktigt gott och bra och som har väntat på oss ett bra tag! Det är vad jag känner och tror!
