Den bevingade tidens flykt och omutbara framfart och vad den nog alltid har velat säga oss och fortsätter med, fast vi ofta vänder dövörat till!

För den som kanske undrar varför jag den senaste tiden, och nu igen…skriver så mycket om TIDEN och tidens gång, så kan jag uppriktigt svara att det nog beror en del på att jag har ett jubileumsår i år och igår bara liksom small det till…och framför mina ögon stod “plötsligt” så ofattbart sifferkombinationen 70! Det ÄR en onekligen en milstolpe och lite omskakande faktiskt för man går, om…man har gåvan att få leva, nu mot de 80…! 

Och då vill jag grunna lite över det och samtidigt skriva av mig det som då eventuellt landar i min knopp.

Och jag tänker osökt på hur lättvindigt många av oss ser på livet och på tiden. Och det som alltid… av en orsak det ska man komma i håg, tycker jag.Och det handlar om det mätbara livsutrymme som är HÄR och NU och som egentligen är det enda som vi realistisk och sannolikhet kan räkna med och använda.

Hur ofta resonerar vi inte i termer som: ” det har jag inte tid med nu, det får vänta till nästa vecka, eller nästa månad” eller “det roliga det gör jag om några år eller när jag blir pensionär”. Osv. osv. i ungefär samma stil och med samma tidsaspekt. Och jag vill påstå att den framförhållningen som inte sällan är en FLYKT, den är både mänsklig och fattbar, eftersom vi inte alltid känner att vi vill vara existensen villkor så där nära. För det blir för allvarligt och hindrande och kan  till och med göra oss deppiga.

Inte sällan skjuter vi på det att tala ut med någon eller förvisar gång på gång, ett i någon, efterlängtat ömsesidigt klargörande, in i en oviss framtid. Eller som om vi hade all tid i världen, bortser från ett ibland livsavgörande, ännu inte uttalat “förlåt” eller en vädjan om att bli förlåten inför någon som kanske i en rörande försonlighet stått där länge beredd med öppna armar.

Livet ger förvisso inga garantier… och varje tidsbokning i en oviss framtid blir därför preliminär och verkligt oviss. Och den bästa teckningen och den säkraste mottagligheten för våra avsikter och röster och gärningar, den har vi därför i tempus PRESENS! Så jag säger, och inte minst…till mig själv: