J
Jag tror det är meningen, och i alla fall inte så dumt, att mellan årens nåderika gång ta ett snack med sig själv och revidera sin historia och sitt hittills genomlevda liv. För det är som om man först på ett visst avstånd lättare kan se klart och mer objektivt på sitt retroperspektiv och förstå HUR och VARFÖR det egentligen, där och då blev som det blev.
När jag fyllde femtio kände jag en nästan obetvinglig lust att kasta mig in i ett sånt bakåtperspektiv eftersom jag tio år tidigare hade, annars ganska olikt mig, sagt JA och utan någon som helst tvekan… tagit steget in i ett helt nytt liv rent mentalt och geografiskt, inlett en ny relation. Och det var som om jag då också inledde en ny och annorlunda relation med mig själv. Jag kan inte påstå att jag blev så mycket klokare över vad jag såg i mig själv vid den genomgången, och det tror jag berodde på att jag fortfarande var rent förundrad över den förändring jag faktiskt hade lyckats fånga modet att göra. Och det var ju i sig en stärkande upptäckt och något bra.
Och när jag nu i vår ska fylla för mig ofattbara…70 så börjar den där lusten att titta bakåt och reflektera över ytterligare år och dagar som jag fått var med, att dra i mig och vill ställa upp nya HUR och VARFÖR – blev det så, framför mig. Och det jag vet nu är att då när livet förändras, och man plötsligt lätt förvirrad… står inför helt nya främmande förut aldrig anade situationer och man bara häpnar över det som man ju inte planerat eller tänkt sig.
Då är det, förstås… livet självt som går in och gör jobbet åt oss och ser till att vi träffar de människor som det är menat att vi av olika anledningar ska träffa! Och antagligen handlar det då om ett kunskapsutbyte som en eller flera inblandade kommer att ha nytta av för sin utveckling. För livet vet bäst och följer sin PLAN! Och meningen med dessa “konstigheter” de scenarier som man förstår så mycket av, fattar man oftast över tid och som i pusselform, när bit för bit som i ett förklarat ljus då visar sig för oss.
