Har aldrig tyckt om att avvisa kontaktsökande vänliga människor oavsett om jag känner dem, hur de ser ut eller var de kommer ifrån. För är någon vänlig mot mig så förtjänar den personen min vänlighet tillbaka, så är det och med det är jag fullkomligt nöjd!
Och alldeles uppriktigt… jag bryr mig inte om hur folk ser ut, vad de har på sig eller vilken “socialgrupp” de tillhör, sån ytlighet spiller jag inte min energi på för det säger oftast inte särskilt mycket om VEM en människa är – egentligen. Och det finns kanske en och annan som lite syrligt tycker jag är en riktig “a-lagsmagnet” och fine… säger jag om det, för det tar jag som en fet komplimang och en riktig hedersutnämning!
För om jag kan göra någon gladare genom att byta några ord och rikta lite välförtjänt medmänskligt ljus på den som av någon underlig anledning kanske inte är så attraktiv för sin omgivning i de sociala rummen, så tycker jag för min del att det känns bra och på riktigt meningsfullt. Och jag hoppas att jag aldrig… kommer att titta bort ifrån en sån människa och att jag under återstoden av mitt liv inte blir för “fin” för såna här möten. Och jag ber till högre makter om att jag ALDRIG går vilse i det fulla människovärdets obegränsade spektrum och då närmar mig den inskränktheten. För då tänker jag banne mig säga upp bekantskapen med mig själv…!
Jag kan numera när jag inte längre jobbar, sakna de vardagliga sociala mötena med den färgrika mixen av olika människor – “vanligt folk” – helt enkelt. Men man tager vad man haver… och min minnesbank är lyckligtvis rik och öppen dygnet runt och ur den gör jag gärna mina hämtningar. Och jag tänker nu på ett av många fina lärorika möten jag förut haft och som jag sparat och lagt till mitt hjärta.
Vi stod båda i kön på Coop, jag sa hej och hon började prata. Kvinnan hade ett par brödbullar i en påse och om den höll hon hårt och lite nervöst. Vi var i den här stunden rörande överens om både det ena och det andra och jag såg att en försiktig, lite osäker gnista av glädje hade tänts i hennes ögon. Vi hade en bra pratstund, faktiskt mycket naturligare och roligare än många andra jag haft. Hon hade flera tandgluggar och jag tittade hastigt bort för att hon kanske inte skulle bli generad när hon så välförtjänt slappnade av och skrattade så gott.
Jag hoppades att hon inte skämdes för sin tandstatus, inte hade haft tandvärk och farit illa, och jag tänkte med vemod på att hon en gång hade varit en liten gullig flicka med friska vita tänder och då antagligen med ett hopp för framtiden. Bakom de jämna, men trötta och slitna dragen kunde man ana den skönhet som en gång var hon. Och jag hoppades då och jag hoppas nu… att den här kvinnan från samhällets sorgliga skuggsida, någon gång i sitt liv hade fått vara innerligt älskad och känt sig riktigt stark och trygg.
Man ska verkligen aldrig sätta sej på några höga hästar tänker jag, för vips kan fallet ner vara ett faktum och göra behövligt ont ! Och det… kan bli en läxa för den som så egenmäktigt utvalt sig själv till den upphöjda positionen. För livet kan förändras! Och då kan det vara JAG, DU eller nån annan som står där vid sidan av livet, i bästa fall i en affär för att handla, med en sliten kofta, tappade tänder och ett längesen förlorat hopp och självförtroende, vädjande efter lite medmänsklighet…! Och då skulle åtminstone jag bli väldigt glad om någon såg mig visade lite intresse och unnade mig några vänliga ord.
