Ibland sammanstrålar det mytomspunna från nu och då och blir så magiskt levande och tidlöst som vore det allt igenom sant!

Vad är egentligen SANNING… tolkat utifrån en människas egen varseblivning av en händelse?  

Det frågar jag mig och tänker att det tolkningsföreträdet har ju faktiskt den som har upplevt det hela och det oavsett vetenskapliga genomlysningar. Och för mig är en myt, per definition långt ifrån alltid sanningens motsats, utan antagligen en stark och fullt verklig sinnesupplevelse som någon en gång genom tidens gång har haft och sedan berättat vidare om och om igen och genom det fått den att överleva.  

Jag har alltid haft en dragning till sagans världar och fascinerats av sägner, myter och legender. Kanske för att barnet i mig tidigt fann en användbar tröst i att det var lätt att hitta det GODA och det ONDA – arketyperna i såna berättelser. Och hur skrämmande handlingen än var så kunde jag då direkt, symboliskt liksom ta den goda, snälla figuren i handen lita på den och hitta en slags trygghet i det.

Och jag tror att vi behöver de här urgamla myterna som ju är en gigantisk skatt av så mycket tidlösa muntliga traditioner med en evig hållbarhet. För det kan ge både inspiration och vägledning och hålla liv i vårt existentiella medvetande, en plats i oss som jag tror att vi faktiskt behöver besöka då och då för att kunna behålla ett balanserat perspektiv på våra förgängliga liv och samtidigt behålla fötterna på jorden. 

För vi lever, tycker jag, onekligen i en kultur där tid och prestation för många av oss har blivit lite som en religion där vi gärna vänder ryggen åt allvaret. I den tron att det kanske  bara komplicerar tillvaron, tar  för mycket tid och  energi och gör oss missmodiga och inaktiva, när det ofta är precis tvärt om…!

Med den skillnaden att det handlar om inre skeenden och inte det som utspelar sig utanför oss själva. Men apropå det MYTISKA, ofta lite MYSTISKA och ibland till synes oförklarliga i våra berättartraditioner, så är naturligtvis inte allt till hundra procent sanningar, rent objektivt. Beroende på att den muntliga traditionen är… just förmedlad från mun till mun över en mycket lång tid och har då också uppfattats av ett oräkneligt antal öron och med lika många olika tolkningar. 

Men det finns märkliga ögonblick då jag som både barn och vuxen har slagits av ett starkt igenkännande när jag har hört eller läst en gammal mytomspunnen berättelse eller saga, eftersom den har känts som en kär gammal vän. Så tidlös, rent magisk och verkligt sann!