Vi rastlösa själar bär ofta på tunga, osorterade ryggsäckar, flyttar ofta omkring för att hitta ro och påverkar förstås då också vår omgivning med våra oläkta sår!

Jag har ibland, och kanske lite väl pretentiöst, sett mig själv som en bra överlevnadsexpert för att jag (liksom så många andra) har tagit mig igenom en del prövningar i livet. Men ju äldre jag blir desto fler gamla minnes – rester har “bortglömda” börjat lukta illa i de mörkaste hörnen av min minnesbank, och det påminner mig om hur de en gång uppstod och gestaltade sig. Numera vet jag lyckligtvis.. med HELA mitt förstånd att det inte är någon skam att förstå och nå insikten om att det man gjort eller inte gjort, eller inte orkat se med klara ögon och förträngt och felat, det har inte bara påverkat mig själv utan också andra som jag har levat med. 

Och det händer till och med att obearbetade trauman går i arv och “spökar” ibland i flera generationer och det är förutsägbart att det då kan infektera våra relationer med sina hemsökelser. Men jag vill påstå att det med full klarsyn och den goda viljans hjälp, ÄR fullt möjligt att påbörja retroaktiva läkningar i både sig själv och alla inblandade, och då gärna tillsammans. Men det kräver av oss ett hårt och konsekvent jobb och en god vilja, och framför allt så förutsätter det SÄLVKÄNNEDOM, något som det aldrig kan bli för mycket av i en människa! 

Och propå det här, så är det i dagarna ofattbara tjugoåtta år sen mitt liv bytte riktning och jag lämnade mitt gamla fina Målilla och flyttade till Kalmar. Jag är och har alltid varit en orolig själ, och många lokala flyttar redan tidigt i mitt liv har förstås varit symtomatiskt för just det…! Det här har i viss mån förstås också påverkat min familj och deras trygghet med mina länge obearbetade känslor som ofta låg bakom min vantrivsel på olika ställen. Och att också vara högkänslig, förstärkte det hela och gjorde att jag blev mer mottaglig för stämningar och energier i olika hus och platser där vi bodde. 

Men jag har alltid varit rädd om mina barn och älskat dem gränslöst mycket. Och jag har pratat och bearbetat det här mycket med dem när de blev vuxna och de har fått vädra sina känslor och tankar kring det här, och det har varit till stor nytta. Det tog mig ett antal år att förstå vad det handlade om, och att det som jag egentligen ville flytta ifrån det var mig själv, och en del plågsamma minnen som jag förträngt och undermedvetet projicerade på platser, miljöer, och människor! 

Men det var jag som var “SPÖKET” och som per automatik och liksom oförlöst, sprang omkring där i mig själv och repeterade den gamla oro och ängslan som inte längre var befogad i mitt liv!

Sånt här kan man omöjligt flytta ifrån, utan det gäller att till slut bli modig nog att kunna locka fram det förflutnas spöken och med fast hand placera dem på bordet, se dem rakt i ögonen och be dem att dra åt h -vete- för tid och evighet!!!

Först nu i mogen ålder kan jag äntligen gilla mig själv efter att mycket tankearbete, skrivande och terapi  har gjort mig ljusare och renare inombords och faktiskt också lite klokare. Och i dag är jag för det mesta trygg nog och har äntligen hittat HEM i mig själv! 

Till andra med samma, eller liknande historia, vill jag som tröst säga att det bästa man kan göra är att inventera sig själv och sina erfarenheter, försöka se sammanhang, orsak och verkan och börja läkas därifrån. För först då GÅR det att på riktigt bli trygg och hel igen och rättmätigt hämta tillbaka sitt fulla människovärde igen!