Jag tror inte att det är nån tillfällig trend att second hand – och vintage blir allt mer efterfrågat av oss. För jag tror att många i en ganska själlös konsumtionskultur nu längtar efter det som är mer hållbart och består. Det som kan berätta en historia och ge en trygghetskänsla som hjälper till att ordna världen och till och med kan jorda oss när vi behöver den korrigeringen!
Och för min del så kan jag också bli lite lätt obekväm, till och med på på gränsen till uttråkad, när saker och ting OCH människor är så där hysteriskt felfria, utan patina och synliga sömmar och som vore de marinerade… i så kallad “perfektion”! För då har jag svårt för att inte… ana en och annan “uggla i mossen” när det gäller det naturliga som finns i oss och det omkring i olika former och modeller och bland det materiella.
Och jag går ofta igång på det som är okonstlat och inte så där irriterande tillrättalagt, för då finns det ofta en del ytterligare att upptäcka och utforska i någon eller något, och förutsägbarheten lyser då så befriande med sin frånvaro. Så just därför trivs jag också särskilt bra i samvaro med såna där sköna självständiga, lagom filterlösa människor som av en gammal förstockad norm ofta har kallas för original eller lite mer polerat- naturbarn.
Och jag tycker om när prydnadssaker och gamla bruksföremål har en och annan spricka eller defekt som så himla vackert då visar på att de har varit med länge, brukats och beskådats av många ögon och varit till nytta och glädje för världen i både vardag och fest. För det är ofta då som en människa eller en sak har något att säga och bjuder på sin historia och har förmågan att sprida goda, spännande och positiva energier omkring sig. Och då kan man verkligen tala om ett plusvärde som kan få betydelse! Så länge leve det O – perfekta och det defektas estetik tycker jag!
