Jag ömmar för de som agerar clown för att bli sedda och älskade för det är inte komik, utan egentligen en ren tragedi där man så förnedrande spelar fars med byxorna nere och ändan bar..!

Av en alldeles särskild anledning gör jag här en modifierad repris av ett uppskattat inlägg. Som alltid skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Jag undrar… hur många gånger under åren jag har bloggat om det där som är så fattbart och allmänmänskligt, att vi alla vill bli ÄLSKADE och SEDDA och det ibland till nästan vilket pris som helst! Och vi spelar alla våra roller för att nå fram till en mättnad av det här djupt mänskliga bekräftelsebehovet i oss, och ibland undrar jag om det faktiskt inte ÄR själva meningen med livet…? 

För jag tror att kärleken till sitt SJÄLV, acceptansen för det som HAR hänt och fram till det avgörande, oreserverade kärleksfulla famntaget om sin SJÄL, det målet bara MÅSTE man ta sig fram till för egen maskin för att kunna segra över alla, ofta självpålagda tvivel! 

Och vägen dit måste nog, som det visar sig, gå genom alla möjliga prövningar och själsliga stålbad, men också en del glädje för att kunna hitta hem och få en trygg och självständig bas i sig själv. Men ibland är själva framkomligheten så dålig att vägen är tillfälligt avstängd, vilket förstås kan försena det hela. Men då och då går det lyckligtvis framåt så himla lätt och som på räls, och dessa olika “väglag” blir  förstås sammantaget ett effektiv pedagogik enligt “learning by doing. 

För då kan den grundläggande trion SJÄLV-  acceptans, tillit och kärlek också få kännbara exponeringar som testar hållfastheten i det fundamentet i oss.  Och jag tror att inget av det som vi hamnar i, är egentligen meningslöst, utan har nog alltid i någon mening ett syfte för helheten och är en pusselbit i det stora hela. Och det kan förstås vara en svår men lärorik utmaning i sig, att söka tröst i det här perspektivet när jobbiga saker händer och skakar om oss i våra liv.

För först DÅ kan vi liksom älska oss fram genom oss nåderikt givna år och dagar och vi mångfaldiga då antagligen det som jag tror är huvudmålet: att få så stor spridning av den innerliga, goda och välvilliga kärlekskraften som det bara är möjligt! Och DÅ är vi sannolikt antagna till en makalös universalutbildning och börjar progressen FRAMÅT i vår utveckling, till den fullkomlighet där jag tror att vi liksom smälter i hop med alla andra levande väsen, som också tar sin slutexamen. 

Och jag tänker att vi då tillsammans bildar “en evighet av kärlek”( citat ur slutraden i min egen psalm.) Och jag kan tänka mig… att vi då blir bjudna på en fest som vi aldrig förut på det jordiska planet har skådat! 

Och nu är jag där igen och står och hänger och filosoferar över vilka rollspel vi antar och accepterar, just för att vi då ofta bär och släpar på en gammal brist på kärlek. Jag har grunnat mycket på det här för jag har ju själv, och särskilt i vad jag brukar kalla “den första inledande akten av mitt liv” ägnat energiskt åt att spela en sån där roll. 

Som är ett för självbildsskadade människor typisk folkligt, lättsamt och självutlämnande beställningsspel där man anpassar sig och agerar i en outtröttligt… självpåtagen rolltolkning som rolig, osårbar, snäll och glad, i den självbiografiska föreställning som är uppbyggd av det djupaste av kärvt egenupplevt allvar. Och som i egentligen ju är en djupt tragisk underhållning där man så förnedrande spelar FARS som med byxorna nere och ändan bar! Och blir glad om folk uppskattar och till och gapskrattar åt en, som man  ju ofta gör åt aktörerna i en fars ! 

Det här ser jag ofta som ett typiskt själskadebeteende, där för en människa ibland en bottenlös sorg och ett mycket starkt och tydligt skrik efter en förlorad barndom har larmat ohört och länge i en trasig själ. Och jag känner så mycket kärlek och ömhet för de här traumatiserade människorna! Eftersom jag vet själv hur djävligt det kan vara att utkämpa den här överlevnadskampen, och vad det kan göra med en människa. För jag föddes, som jag förut har berättat om, in ett pågående, våldsamt mycket ojämnt krig mellan mina föräldrar, där min far var den psykiskt sjuka, orubblige diktatorn och  där jag i förtvivlan så ofta agerade sköld för min stackars mamma. 

Mitt budskap är att vi ibland måste ta clownen i en människa på allvar och genomskåda hon eller han, för jag tror/vet  att det här mönstret kan vara ett rop på hjälp och en bön om att bli avslöjad! 

 Och att det bakom våra clownmasker ibland bor ett djupt allvar som förvillar! Och vi ska påminna oss om att humor är, som någon sa så klokt, ” egentligenen en allvarlig sak” och kan som jag har märkt, som en subtilitet vara sorgens budbärare!  Och där bakom all beställningsunderhållning, tokigheter och mycket skämt, kan det mycket väl  dölja sig en djupt olycklig människa!

Någon som är beredd att sälja sig billigt under vilka omständigheter som helst, för att under bara några korta ögonblick… få uppleva känslan av att vara sedd och trots allt, ändå älskad! Och de clownerna finns överallt omkring oss och ibland där vi minst av allt väntar oss ett sånt möte, det har jag också lagt märke till!