Det finns ju så mycket himla roligt att göra, men det går bara inte att på riktigt “vara närvarande i stunden” och till alla delar levande när ett annat skeende samtidigt…har börjat dra i oss, det faller på sin egen orimlighet!

 Min rubrik i dag säger ju att det finns ju så otroligt mycket roligt att göra och uppleva och att en hel del står där och lockar och drar, och tillvaron har med tiden blivit en stort och nästan oöverskådligt utbud av ÄVENTYR! Och ibland kan jag med blandade känslor faktiskt undra om det inte räcker ganska långt att bara leva – och så att säga – “överleva” varje dag, för att till större delen tillfredsställa den delen av sig själv…? 

Men jag vet ju samtidigt att vi ju alla då och då, behöver gå in med både själ och hjärta “i det där lilla extra” som på olika sätt kan vara spännande och roligt OCH lagom pulshöjande för oss. För det verkar som om det är i de stunderna när livet snurrar som mest och presentar oss med  spännande och gärna häftiga och oväntade upplevelser…som vi på riktigt känner att vi LEVER! Och den känslan tycker jag att alla modiga, suverän bergsklättrare som bestiger det ena höjdarberget efter det andra illustrerar så bra! 

Men jag tror också att vi behöver stillheten, kontemplationen och det riktigt nära möten med vårt SJÄLV, för att vi inte ska springa från vår kärna och den vi på djupet verkligen är känner och tänker. För att inte bli som helt söndersplittrade av allt det omkring oss som liksom i en ständigt pågående cirkus drar och sliter i oss och gör att vi INTE ska kunna vara just…närvarande i oss själva och uppfyllda av stundens närvaro. 

Och i den realiteten befinner vi ju oss faktiskt ofta i en omedveten lojalitetskonflikt mellan de här två ytterligheterna av sinnestillstånd i oss själva OCH i möten med andra människor som också slits mellan de här…! Och det är ju, om man tänker efter, i längden en orimlighet och en riktig FET- PARADOX! Och den simultangrenen den behöver vi INTE vara bra på, den SKA vi med respekt för vår psykiska och fysiska hälsa inte behärska – alls tycker jag! För då kan vi inte med nån särskilt stor trovärdighet samtidigt sträva efter och lovorda det att “vara i stunden !”