Ännu ett nytt inlägg av mig, Ann Danell.
Jag tänker ofta på det, att om vi mer kunde se på varandra som de hela ursprungsmänniskor vi antagligen en gång var och då utan de masker och alla de förväntade beteenden som vi, mer eller mindre, lever upp till, så tror jag att de flesta av oss skulle förstå så mycket mer av den förtvivlade längtan en del människor har efter att bli – och vara någon annan – en annan identitet och den man egentligen VILL vara.
Och eftersom jag är övertygad om att den mänskliga själen lever flera liv och har många odödliga minnen av det, så tror jag att själens kärna förstås också bär på en hel del ouppfylld LÄNGTAN. Och därför är FLEXIBEL och förberedd för nya öden och äventyr… i betydligt fler avseenden än vi kan föreställa oss!
Och om vi kan omfatta den tanken och bli lite mer vidsynta, så blir det antagligen lättare att förstå och känna medkänsla för de människor som t.ex inte trivs i sin kropp, är obekväm i sin könstillhörighet och i hela sitt Varande känt en innerlig och smärtsam… längtan efter att utan tvekan få hoppa ur sitt medfödda kön, den man eller kvinna som känns helt fel att leva och vara i. Och bara få smälta in – och i hop med den sanna könsidentitet som de likt ett naturens misstag, INTE blev födda till rent fysiskt/ anatomiskt.
Lyckligtvis kan den här könskorrigeringen numera bli verklighet för den som vill det, och blir förstås livsavgörande och kan rädda den som ibland tappat livslusten, innan… den här befrielsen blir verklighet. Och när vi förstår och accepterar att det här livsnödvändigt för den som fötts med fel kön och i fel kropp, DÅ bryter vi gamla mönster och stereotyper, för bortom den normativa fyrkanten ligger framför oss betydande kunskaper och stora steg av banbrytande utveckling.
Och på tal om fasta föreställningar så gillar jag inte den ganska stereotypa jämställdhetsdebatt som förs på många håll i dag. Har svårt för kategoriska argument som “kvinnor har ju aldrig startat krig” och andra uttjatade slagord . Och jag ogillar krigföringen mot män som en homogen grupp, och lika lite tycker jag om generaliseringar och enögda etiketter som riktas mot kvinnor. För jag tycker det är väldigt förenklade bilder och ofta utan nyanser och objektiva synsätt.
Och jag blir uttröttad på den där aggressiva feministiska jargongen där män generellt demoniseras och kvinnor som grupp betraktar sig som enbart goda, ofelbara och överlägsna. Jag delar inte den uppfattningen och tror inte på det synsättet, inte alls… för det är oftast kontraproduktivt för en hållbar jämlikhet mellan könen! Och det gör att en del tongivande män, liksom kvinnor, fastnar i en slags tjurig hämnd, förblir aggressiva och med taggarna utåt. Till INGEN som helst nytta för att uppnå själva målet och det ökar bara avståndet mellan kvinnor och män och fördjupar konflikten.
Och jag envisas med det faktum att vi alla har har vår främsta identitet som individer och människor och inte som män och kvinnor. Och att den formas av det förgångna och den historia vi bär på.
Och apropå att kvinnor historiskt, inte startat krig, så finns det faktiskt faktum som motsäger det. För Israels forna premiärminister Golda Meir, var t.ex på vippen att faktiskt göra det…? Och den ryska kejsarinnan “Katarina den stora” som var en maktgalen självisk despot, hon gjorde det… och utplånade bland annat, faktiskt Polen bit för bit på 1700 -talet.
Så sorry… ni som inte trodde det och har slumrat i en annan tro, men vi kvinnor har det I sig också… och är ibland kapabla att i stort som smått, verkställa krig och skapa hemskheter, för det finns onda varelser bland oss också!. Men männen har onekligen varit dominerande som krigsherrar under hela vår historia och är fortfarande. Eftersom dom har övervägande suttit på både makt och möjlighet, och det har förstås varit avgörande.
Och det är förstås inte bara så enkelt att vi kvinnor i allmänhet är fredligare och mer ädla, utan det kan till större delen förklaras av att kvinnor inte haft, och tyvärr fortfarande inte alltid har… tillträde till makt och inflytande och högre politiska positioner, eller inflytelserika befattningar överhuvudtaget. Och många är förresten de kvinnor (OCH män) som dagligen startar “krig” på arbetsplatser “för stridbara arbetskamrater och arbetsledare är inte alltid män, det har själv erfarit…
“Kvinnor kan”, det utropet kan för mig bli en aning provocerande, eftersom jag tycker att kvinnans kunnande och varande ÄR just, självklarheter och ska därför inte lanseras som en nyupptäckt! Och jag tror på en fredlig, klok, prestigelös och väl genomtänkt kvinnokamp, där både män och kvinnor förväntas få vara hela människor utan alltför mycket påhängda stereotypa könsattribut och DÄR tror jag en stor del av lösningen med den obalanserade jämställdheten sitter!
