Antagligen går inte EN enda människa säker inför om livet skonar oss, eller vet hur och när och VARFÖR det nåderika ingripandet sker…?
Lika lite vet vi om vi räddas eller rent av går under… när vi av en anledning är i särskilt sårbara i tillvarons olika faser. Och vi har i förväg heller ingen vetskap om hur våra erfarenheter kommer att påverka och forma oss. Det är en fullt fattbar tanke tycker jag, och som när den kommer till mig uppmanar till ödmjukhet och har respekt med sig!
För så ser Varandets villkor ut och vi tilldelas ingen som helst garanti för att allt ska gå bra det i det stora hela. Och den principen är ju i en mening en slags demokratisk rättvisa, där alla antagligen “får sitt” och sin beskärda del av både sorger och glädjeämnen och en del svårutrett trassel i bagaget.
Det här minnet, en bild ur verkligheten som jag tänker berätta om här, har sitt ursprung i en dag för ett par somrar sen och handlar om en kvinna som i en sårbar situation berörde mig på djupet. Och jag kan garantera att om det hade handlat om en man så hade jag känt precis likadant, för tragik och människor som far illa, det handlar för mig om ett allmänmänskligt könsneutralt engagemang med de människor som i en vidare betydelse och i grunden… är oskyldiga offer för livets omständigheter och ofta har djupgående skador i själ och hjärta. Och på det ser jag oberoende av könstillhörighet och den identiteten i någon.
Och jag undrar hur den stackars förtvivlade kvinna som jag såg framför mina ögon på Bluesfestivalen i Mönsterås för ett par år sen har det i dag och om om hon fortfarande lever… jag hoppas verkligen det! Och att en högre välvillig kraft har sett henne och sträckt ut handen och gripit in med bra hjälp och givit henne känslan av ett fullgott människovärde och ett bättre liv…! För det var redan där och då min innerliga önskan!
Vi påverkar konstant varandras känsla av människovärde och målar ömsesidigt självbilder med det vi gör och säger, och lika mycket och ibland mer, med vad vi INTE uttrycker. Eller… genom att vi låter bli att ingripa när det skulle kunna göra skillnad för en medlevare på den här jorden!
Och det här är den reality -råa minnesbild jag har från den här händelsen och den uppenbara tragik och medkänsla som i den stunden gick rakt in i mitt hjärta !
Solen junistrålar över parkeringen vi COOP där två samlade, stadiga och professionellt nollställda poliser inte särskilt varsamt, just för bort en mycket påverkad kvinna från den pågående Bluesfestivalen i Mönsterås. Kvinnan är i 50 plus -åldern, uppenbart sliten och sorgligt kantstött av ett förmodat hårt liv. Och där jag som så många andra, så symboliskt… står en bit ifrån, så kan jag ändå bokstavligen nästan känna alla de lager av sorgliga och antagligen outredda omständigheter som bidragit till att hon nog har blivit ett av samhällets alla missförstådda, misstolkade olycksbarn.
Personer som ofta är uthungrade på respekt och som i själen bär på en gammal plågsam kärlek – och näringsbrist. Och det här handlar om människor av olika kön och i alla åldrar OCH över samhällsklasser, som alla i livets början antagligen drömde om ett gott och bra liv. Men den hårda, omutbara verkligheten kom emellan, hade ett uppdrag och “gjorde sitt jobb” och med det… var en farligt boll i rullning som inte alla är tillräckligt rustade för att kunna stoppa!
Blicken bakom den hårda makeupen är skygg och full av ångest och ansiktsdragen är i grunden och under en tillkämpad yta, jämna och vackra. Hon har ett tjockt och fint hår som hon satt upp i en tonårsaktig svans, kanske som en tribut till den tid i livet när hon ännu var ung, obekymrad och oförstörd, och till och med lycklig, hoppas det tänker jag.
Jag blir tårögd när jag anar att hon i sin leopardmönstrade finklänning kanske hade hoppats på att faktiskt få en rolig dag, njuta av musiken, dansa och kunna hålla sig på benen, men alltför starka krafter som hon inte längre kan stå emot har tagit över, och allt går fel, och nog tyvärr inte för första gången… En stund senare har polismännen lämnat av henne vid en mer undanskymd plats där en välvillig man försöker hålla i henne så hon inte ramlar och slår sig.
Jag går försiktigt fram och möter hennes förvirrade blick och frågar hur hon mår, men hon uppfattar inte min fråga och vänder sig bort ifrån allas ögon. Och hon går med hjälp därifrån, till vad…undrar jag? Den här gatubilden från den här dagen hade svårt att lämna min näthinna. Och jag tänker på hur ofta människor gör skillnad på varandra och hur olika vi, mer eller mindre omedvetet, bemöter medmänniskor beroende på “livs – CV” och VEM det är. Och om de passar in i den accepterade bilden eller inte.
” Pundare, ” fyllkärring,” “ölgubbe, ” ” fyllesvin”, eller av andra lite mer högdraget uttryckt: ” förfulande inslag i gatubilden,” störande element”. “Det är inte okej att ragla omkring så där, och man har ett val.”
Så många ekon av fula ord och bristande medmänsklighet från vår långa historia ligger kvar i samhällskulturen. Och de här påhoppen går i arv och fortsätter och gör så mycket ont och skada för redan utsatta människor! Och här kan man verkligen kasta ut en retorisk fråga om vad Jesus som var människa, hade gjort i möten med dessa stackars människor som ofta har NOLL fotfäste och saknar hemhörighet både i – och utanför sig själv…Det svaret kan man få svar på i flera bibeltexter och det visar på att han inte…gjorde just skillnad på sina medmänniskor och alltid värnade om och skyddade de svaga och utsatta.
