Det är verkligen en sann glädje bortom alla gränser…att få känna tacksamheten över att få vakna till ännu en ny dag och ha livets puls i sig och det… ju mer gråhårig man har nåden att få bli hihi ! Och fast jag fortfarande var morronsömnig i hela kroppen och i varje cell när jag skrev det här, så jublade själen över att se hur den snälla solen med kärleksfull omsorg bredde ut sitt guld över den nya dagen och ett nytt stycke liv och verklighet!
Och inför det här storslagna skådespelet så hamnar jag som ofta, i lite “djupare” tankar och frågar mig själv:
“VEM är jag nu 69 år fyllda… och vem har jag BLIVIT och vad har jag egentligen GIVIT åt mig själv och andra… efter att alla olika mångfärgade, genomlevda dagar och ett ganska innehållsrikt “material och manusunderlag” genomströmmat mig? Och har jag, de facto… blivit så mycket klokare eller mer insiktsfull med årens gång?
Och jag tänker att livet GÖR något med en när det gäller kännedomen om sitt SJÄLV och den man genuint är. För det är som om när man blir äldre och ju mer livet har rört vid ens själ och hjärta, presentar oss med en KLARSYNTHET som också VISDOMEN har blåst sin andedräkt över. Och den välsignelsen ger oss kompetensen att kunna jobba mer selektivt med själva erfarenheterna! Vilket gör det lättare att kunna skilja ut en väsentlighet från en del andra skitsaker som suger ens energi, och som ofta äter av den värdefulla kraft som man i den här åldern, blir särskilt rädd om och vill spara “på kontot” för att kunna använda när man verkligen vill och behöver det.
Och så vill jag påstå att man blir en hel del klokare genom den sunda prestigeförlust som infinner sig när man inte längre vill eller orkar, bry sig om vad andra tycker och tänker, eller hur de värderar, det man gör eller inte gör och HUR man gör det. Och vid den milstolpen och frigörelsen där händer det saker…! För det är inte ovanligt att man då stiger ur sig själv och och ofta med en ny självklarhet betraktar sig på ett nytt från ett större avstånd. Från vilket man ser på sin egen PERSONA allra bäst med klara ögon och den oavvisliga blick som visar livets alla färger och nyanser, i en bild där inte mycket av det väsentliga kommer undan! För så riktat och målmedvetet jobbar det större medvetandet i oss, det är min övertygelse!
Och såna här möten kan verkligen bli en källa till kunskap och vidare insikter om sig själv – den person… som man ju levat alltid med och borde känna, men kanske inte alltid fullt ut vågat…lära känna!
Och på de senaste åren har en mindre, men icke obetydlig, självinsikt slagit mig:
Den att min beredskap för både det ena och andra, ofta är ” bortom god”, snarare överdriven…! För jag ägnar mig alldeles onödigt mycket åt att måla upp tänkta ofta helt ogrundade dramatiska scenarier och försöker då “hitta lämpliga förebyggande åtgärder”…. Jag har förresten alltid velat bli dramatisk författare, och vem vet… det hade kanske avlastat mig och motat den här automatiska dumheten i mig..?
För trots ett egentligen bättre vetande där uppe i knoppen, så hoppar jag ibland ändå över alla realistiska sannolikhets – beräkningar som säger att ” det där kommer rimligen inte att hända” och hakar då likt förbaskat i en viss oro för att typ…. ” att vara på den säkra sidan”…. Det är som en vriden form av trygghetsnarkomani, inte utan en del stänk av gammal dum vidskeplighet.
Och utifrån en logik, eller snarare UTAN nån sån… en tanke, om att om jag lägger mitt krut på att förbereda mig på det oönskade, på alla eventualiteter, och mota det mesta “vid grinden”… så lägger jag då min grundlösa oro som en skyddande vägg mot det kommande. Så jag kanske ändå kan skydda tryggheten, det glada och det goda…och hindra att nåt går fel. Jag vet att det är en gammal barndomsskada och en automatisk tanke som sitter som en tatuering i mig.
En form av tvångstanke som nog andra kan känna igen. Och fy fasiken… vad mycket onödig energi och många sömnlösa nätter jag lagt ner på att möta de problem och svårigheter som, tack alla högre makter… inte blev verklighet! Och det är så dumt så det är inte sant, att låta fantasin dra i väg med en på det där sättet! Men lyckligtvis är jag av erfarenhet och ohejdad vana hyfsat bra på problemlösning, när hjärnkontoret är bra bemannat…hihi. Men det roliga är att jag inte sällan löser problemen (som inte uppstår) innan de uppstår. Vilket är ett typiskt exempel på kontrollbehov och en del självöverskattning, nåt som jag uppskattar lika lite, och ännu mindre… hos mig själv som hos andra. Och med det sagt, så skulle jag vilja sammanfatta det hela med en teori om att klokheten inte per automatik växer med år och dagar. Utan att det förstås beror på den grogrund man har från början och hur man tar sig igenom erfarenheter och prövningar. Och, i första hand beror det på om man vill lära sig av livet när det far fram med oss på så många olika sätt!
