Löjligt många människor lyder konformitetens krav och förväntningar och har fastnat i normens snäva, trassliga nät! Och den som trivs i ensamhet och självvalt njuter solitärens frihet betecknas orätt, inte sällan som “konstig.”

Många av oss  roas av och ibland till och med tjusas av att känna samhörighet och blir ibland  just som “hänryckta” över att känna den tryggheten (som  tyvärr inte alltid blir den  garanterat rätta,) och upplever att nånting mycket väsentligt fattas om det sociala livet och den roll och det ID man har där, ibland fallerar av nån anledning. För det ligger onekligen i den mänskliga naturen att vilja ha gemenskap med andra och att ingå i ett sorts sammanhang. De flesta söker och hittar den samhörigheten i den dagliga jobbkontakten, i föreningslivet eller på andra sociala mötesplatser. Medan andra trots ansträngningar, och sin längtan efter det här, ändå misslyckas efter upprepade försök.

Det sociala samhörigheten i flocken har, liksom för många djurarter, alltid haft en central betydelse för det mänskliga släktet och den samhörigheten har lika länge, visat sig med olika konsekvenser och varit mer eller mindre framgångsrik för oss som individer. Och naturligtvis beror det helt enkelt på, tror jag, att livet och allt det mellanmänskliga är en skola, där vi måste gå våra kurser och ibland om – och  om igen… för att vi måste genomgå det lärandet ! Eftersom det alltid har visat sig att majoriteten av mänskligheten mår bra eller bättre, växer, utvecklas och stimuleras i mötet med andra, och vi är ju, som sagt, från allra första början av en anledning flockdjur. Den nedärvda instinkten genererar förstås kraft och säkrar i grund och botten vår överlevnad och ställning som art, och det är verkligen inte obetydligt.

Vi härmar och gör i huvudsak det förväntade och som de flesta andra, så länge det verkar funka och passar in i det större sammanhanget.  Det är väl ungefär så som vi lite förenklat och en smula drastiskt, skulle kunna  beskriva den sociala normen. Men saken är den…att långt ifrån alla vill ansluta sig till den konformiteten, för tillhörighet och gemenskap har inte samma betydelse för alla människor! Eftersom det i varje exemplar av människan –  i flockdjuret också finns en INDIVID med just sina, egna och unika särarter av egenskaper och behov! Och det FINNS solitärer bland oss som förvisso hittar glädje och mening med livet i eget sällskap, vid sidan av samhällets gemenskaper och som är fullt nöjda med det. Och den rätten till ett självvalt socialt liv och mönster och hur det än ser ut, det förfogar varje människa oinskränkt  själv över så länge det inte är destruktivt eller skadar nån annan.

Och själv behöver jag till exempel då och då påminna mig om att det finns andra människor för vilka det där att öppet och oreserverat uttrycka känslor, är som att symboliskt besöka det inre gamla tiders finrummet, det vill säga, något man gör mer sällan och bara vid högtidliga tillfällen. Och det är då inte som för mig, som alltid har känslorna i mitt inre vardagsnära kök, en plats där jag väldigt gärna vill vara och känner mest hemma. Men det är också den närhet till emotioner som kan skapa en del social sårbarhet och kan vara både bra och mindre bra.

Solitär, utåtriktad, känsloekonomisk, introvert eller emotionellt inkontinent…Kalla dig vad du vill så länge det är okej och passar dig! För alla måste få vara den person och natur som de verkligen känner att de är… annars gör en människa våld på sig själv! Så bortse från normen, strunta högaktningsfullt i den, var trogen ditt sanna jag och förvänta dig att andra också är sig själva, eller strävar mot det målet, och acceptera det! FAST… någon ibland är din absoluta motsats, kanske sticker i dina ögon att se, och är den du själv inte kan eller vill vara. För med den acceptansen som tillämpad princip firar ditt mest vidsynta förstånd TRIUMFER och du har då verkligen snäppat upp din personliga utveckling och kan vara mäkta stolt över dig själv!