Vi har väl alla, då och då våra dagar när livet känns lite som att ta på sig ett par för SMÅ eller STORA skor och då tillvarons framkomlighet är betydligt svårare och när mödan att ta sig fram känns tyngre. Ibland så pass att man får ta hjälp, men likt förbaskat så tar det emot. Det kärvar, skaver och gör ont och man ser ibland inte ens poängen med VARFÖR man ska kämpa sig vidare och varför man överhuvudtaget, så att säga symboliskt… behöver några “skor” överhuvudtaget.
Jag brukar kalla det här för “bruna” dagar, och då menar jag en för mig riktigt FUL brun – gul färg- och inte min favoritfärg. Och såna här skitdagar brukar jag inte ha nån bra bemanning alls – nånstans i mig och det känns verkligen som man bara måste gå ner i energi och stänga av det externa flödet på alla sätt och tanka upp sig på nytt. Och det gör man förstås på olika sätt beroende på vem man är, men det där med att VILA det slipper man oberoende av det, INTE undan om man ska komma upp på toppen av sig själv och sitt välmående igen.
Och en sak har jag i det sammanhanget lärt mig och det är att om man är dum nog att nonchalera de här energidipparna och till synes så stoiskt… “kämpar” vidare och med det trampar på sig själv och sin rätt att få må bra, då riskerar man banne mig att i en förutsägbar närtid gå rakt in i väggen med en nästan hörbar smäll! Och lärdomen är också att det kan ta lika lång tid, och ibland längre… att LÄKAS och LAGAS som det tog att skaffa sig en utbrändhet! Alltså, motsvarande den tid som man mot ett ofta bättre vetande går MOT sig själv och begär det orimliga av arbete och prestationer!
Därför är det superviktigt att alltid prioritera återhämtning och lyssna på kropp och själ när kontakten inte längre har lust att gå in i nån “enhet”! För det finns förstås en anledning till att den uppkopplingen tar emot och ingen slump att det blir så. Och jag tror att det är många högkänsliga som liksom jag, kan uppleva att livet ibland blir FÖR mycket av sinnesintryck, känslor och stämningar och att man då kan få en liten släng av tillfällig depression, men som lyckligtvis brukar gå över när man har vilat.
Hur som helst och eftersom allt är relativt, så kan de här “bruna dagarna”, tycker jag, komiskt nog ge en svårslagen känsla av tillfredsställelse och snudd på SEGER, över sig själv och själva Varandet genom att man överhuvudtaget då har tagit sig ur sängen, fått på sig kläderna, kunnat möta dagen och uthärda den och dess brist på en roligare KULÖR.
Och så kommer då – som alltid så länge man får leva, TACK OCH LOV alla de andra dagarna, de som har helt andra, LJUSARE och mer skiftande färger och stämningar! Och den här mixen ÄR fullständigt okej för mig. För jag TYCKER inte att livet nödvändigtvis behöver vara bakelser och tårta varje dag… för själv behöver jag ibland “bita i det torra hårda brödet” för att bli påmind om vilken GÅVA livet är och det också de bruna dagarna!
